VITTSJÖ. Dynamit och andra sprängmedel har under många år varit i bruk, antingen legalt eller illegalt. Hanteringen och förvaringen av sprängmedel och krut var tämligen provisoriska under många år, kanske i stallet eller tillsammans med mediciner i ett köksskåp. Mer eller mindre hemmagjorda sprängmedel fanns sedan ett par sekler tillbaka. Effekten av dessa var dock inte så effektiv.

I muren mot landsvägen fanns den först primitiva krutkällaren markerad med inrutning.

Alfred Nobel fick patent 1864 på både krut och nitroglycerin som senare blev bland annat dynamit. Före detta patent fanns sprängmedel som var mycket explosivt men allmänheten hade inte stor respekt för detta farliga material. Det kunde hanteras och förvaras utan tanke på säkerhet. Den allra första kända så kallade krutkällaren i Vittsjö fanns ovan jord, uppmurad av sten med ett jordlager ovanpå. Där förvarades sprängämnen bakom en låst plåtklädd trädörr. Denna krutkällare fanns mellan nuvarande Hemgården och väg 117, något norrut från Hemgården räknat.

Henning Anderssons affär hade hand om försäljningen av de explosiva varorna. Då var det troligen inte fråga om tillstånd att förvärva de explosiva ämnen utan det var säkert fritt fram att inhandla tändhattar och dynamitgubbar samt lämplig längd av stubintråd.
BILD: ”Isaka Bengta” som transporterade dynamit och brännvin från Hässleholm till Vittsjö.

Centralt lager av de explosiva varorna fanns i Kronans förråd i Hässleholm och skulle då förflyttas till detaljhandeln i Vittsjö. För detta ändamål anlitades Isaka Bengta, Homplinga-Nilsens dotter (född 1852). Hennes legala namn var annars Bengta Nilsdotter. Hon anlitades att hämta de explosiva ämnen i Hässleholm och i arla morgonstund anträdde hon färden mot Hässleholm med sin järnringsförsedda tvåhjuliga skottkärra. Det var allehanda ärenden som Bengta hade att uträtta då hon även var sändebud åt befolkningen. En stor del av sortimentet vid hemfärden bestod av brännvin och dynamit men också mediciner och annat som inte fanns på orten. En del av det flytande sortimentet behöll hon för egen del då hon hade privat gästgiveri med annan service till törstiga vägfarare. Denna verksamhet sågs genom fingrarna av ordningsmakten.

Hedersmannen Arvid Nilsson berättade för 35 år sedan att han kom ihåg Isaka Bengta då hon kom med sin tvåhjuliga kärra försedd med en lång käpp i vars topp en röd ”lase” var fastsatt, varnande för den explosiva lasten av brännvin och dynamit! Vid denna tidsålder var det förbjudet att transportera sprängämnen på järnväg eller med hästskjuts. Häst och vagn ansågs tydligen värdefullare än en kvinna!

”Dynamitgubbar” av fabrikat Dynorex med tillverkning i Polen.

Hushållerskan Marta Svensson var en tid anställd hos Axel Andersson i Lilla Vittsjö, 1931- 1949 och hon fick under sin tid på platsen många gånger ge sig åstad till Hässleholm för inhandlandet av åtråvärda varorna. Modernare tider hade stundat och Marta skötte transporterna med cykel med tillkopplad cykelkärra. Dock skulle transporten vara försedd med röd flagga vid hemfärden. Det kunde bli upp till 75 kilo dynamit som var högsta tillåtna mängd, förpackat i lådor med 25 kilo. Under 1940-talet blev det aktuellt med sprängämnen i samband med brytning av stubbar till eldningsved under krigsåren. Då skulle kommunalordföranden skriva ut intyg att sprängämnen fick avhämtas. Fanns ingen giltigt intyg så tyckte Marta att detta kunde väl ordnas i efterhand!

Krutkällaren i Lilla Vittsjö som var förråd för sprängmedel.

Dynamit och krut förvarades i krutkällaren vid Hemgården. Under kort period förvarades det explosiva ämnen på annan plats innan den mer ståndsmässiga krutkällaren byggdes upp i Lilla Vittsjö 1896 där den ännu kan beses. På denna plats var det Henning Andersson, broder Axel Andersson som hade hand om försäljningen av de explosiva varorna. Axels son? Birger övertog senare denna försäljning. Krutkällaren var i bruk till 1949. Sen kom strängare restriktioner om förvaring och försäljning av de sprängande produkterna.

Material för att utföra sprängning: Stubintråd, knallhattar, dynamit och tång för anslutning av tändhatt.

Den aktuella krutkällaren har dock nu fått vissa åldersymtom. Krutkällaren hade två rum, ett yttre och ett inre rum på omkring fyra kvadratmeter. Där förvarades sprängämnen och krut. Den yttre dörren var låst med nyckel medan den inre dörren var försedd med hänglås. Det yttre rummet var någon form av sluss mellan världen utanför och förrådet av alla sorters sprängmedel. SURROGATDYNAMIT

Under 1900-talet första årtionde fanns något som kallades Extradynamit enligt försäljningsliggaren. Snart kom emellertid bättre varor som vanlig dynamit tillsammans med Carlsonit, som var ett surrogat under första världskriget men denna substans blev aldrig populär utan det var den riktiga dynamiten som härskade. Enligt liggaren avhämtades allt från halvt kilo till fem kilo dynamit från lagret i Lilla Vittsjö. Sprängämnet avsågs att användas främst för stensprängning.

Under andra världskriget kom sprängmedel främst till användning vid brytning av stubbar för att göra maken odlingsbar. Då fanns både Dynamit och Nitrolit vars användningsområde var väldigt skiftande. I dag är till exempel stubintråd nästan helt utesluten då tändning ofta sker på elektrisk väg. Utvecklingen går framåt och ständigt kommer nya produkter ut i marknaden avsedda för speciella ändamål.

Not. Alfred Nobel var den store uppfinnaren som hade nära ett hundra patent. Han minne firas årligen genom utdelning av Nobelpriset den 10 december.