PEHR KÄMPES SABEL
Av Vittsjöbor som år 1813 kämpat mot Fransmännen vid Gross-Beeren. Dennewitz och Leipzig bodde i Vejshult (senare Hästhult) en gammal veteran som hette Kämpe och hade tjänat husar i Lönsholma, Jag satt ofta, säger gamle Johannes, min sagesman, på hans knä och hörde honom berätta om den stora "folkslaktningen" vid Lepsi portar.

Bilden visar Per Kämpes sabel som han hade i slaget vid Leipzig 1813. Sabeln förvaras hos Kämpes ättlingar.

När han skulle gå i kyrkan för att lyssna till söndagens gudstjänst kom han till vårt hem vid Skinnkjortlalien samt stannade kvar i vårt hem efter gudstjänsten, till måndagen. Vid 96 års ålder gick den gamle husaren till hemmet ovan skyn, efterlämnande sönerna Ola (som blev över 100 år gammal), Anders som övertog hemmanet i Vejshult, Bengt som tog värvning vid Göta artilleri i Göteborg samt dottern Johanna som ingick äktenskap med en skräddare med namn Nils som bodde i Furutorp.

En husar som var bördig från Värmland samt gick ut i kriget mot Napoleon år 1813 för Gundrastorps ena rusthåll hette Snygg och har lämnat många ättlingar efter sig i Vittsjö socken..

Då jag, fyra år gammal, en söndag fick följa med far för att höra gudstjänsten fick vi, efter gudstjänstens slut och kom ut ur kyrkan, se Snygg och Kämpe sitta på en bänk på kyrkogården. Till min stora förvåning gräto de två krigskamraterna strida tårar och far sa: De har nog talats vid om sina upplevelser ute i kriget samt allt elände de där har sett och varit med om. Det hade de också vilket jag senare fick veta, då Kämpe följde med till vårt hem.

Bland veteranerna från Vittsjö som deltagit i Finska kriget 1808 och 1809 minns jag bäst, berättar en 80-årig sockenbo, krigsmannen Tuve i Snärshult. En reslig gubbe som såg godmodig ut samt var vänlig att tala med. Som liten pys på tio-tolv år hjälpte jag honom en och annan gång att sätta fiskegarn. Han brukade fiska i flera av våra sjöar under sommaren och god fiskelycka hade han för det mesta.
En kamrat till Tuve som också varit men i Finska kriget hette Johan Frifeldt och bodde i Lehult. Han var i motsats till Tuve kort och tjock samt barsk och argsint. Det berättas att han i unga år då husbehovsbränningen stod i sitt flor och auktioner, kristnings (barndop) samt andra gillen ofta slöts med slagsmål, alltid avgick med seger tack vare sin björnstyrka och sitt barska sätt.

RESLIG SOLDAT

En annan soldat från Napoleonkriget 1813 som jag väl kommer ihåg hette Komstedt. Han gick omkring och lagade lerkärl här i socknen samt var invalid och hade ett träben samt hade dekorerats med två medaljer, en för trogen tjänst och en för tapperhet i fält. Till sitt yttre var han lång som en jätte. Han omtalade att han vid 18 års ålder blev soldat var han tre alnar och fem tum i strumplästen (192 cm). Hans huvud var kalt som en biljardboll men hans silvervita skägg, som böljade nedåt bröstet var alnslångt (60 cm) om ej mera.

När Komstedt på sina färder genom Göingebygder hälsade han på i mitt hem. Då han och far kom in på kapitlet om kriget. Då blev det liv i gubben. Han reste sig upp och gick ut på golvet och stampade med sitt träben så det skrällde i stugan. Så började han berätta om att han varit med om stormningen av de Franska batterierna samt tagit deras kanoner. Ni kan tro, utbrast han, att det blev liv i soldaterna då vi kommenderades att storma. Vi sprang så fort vi kunde för att vara främst uppe på batteriet och de som försökte göra motstånd eller ej kommo undan i tid blevo utan förskoning spetsade på våra bajonetter.

Ryssarna, så förtäljde han till sist voro även kommenderade till storms och till deras berömmelse kan sägas att de skötte sig bättre än man kunde tro. Annars tyckte vi inte så mycket om dem fast de klappade oss på huvudet och bjödo på vodka för att vi råkat slå läger rätt nära varandra.

PART FLYTTADE TILL VITTSJÖ

En veteran som sluppit helskinnad undan, då flertalet av hans regementskamrater stupade i Lepzigslaget 1813 hette Part samt hade under fältslaget i Tyskland tjänstgjort vid Karlstads jägare. Då hans regemente till följd av den stora manspillan blivit nerlagt, skickades han till Kristianstad för att uttjäna sin tjänstetid. När detta var utfört slog han sig ner i Vittsjö där han fick arbete med taktäckning samt gifte sig och arrenderade ett torp under Oretorp vilket han innehade till sin hädangång.

En gång hade Part den turen att vinna 250 kronor på lotteri samt reste till Öland samt köpte hästar samt drev hästhandel i hemtrakten vilket ej synes ha lönat sig särdeles väl ty snart nog måste han börja arbeta igen samt fick plats som sågare i Hillarp där han, efter vad folk sade hade det fasligt besvärligt för Bäckamannen ställde ofta till oreda i sågen. Part lyckades dock till sist driva bort trolltyget med en skoffa glödande kol.

Fattig syntes den gamla jägaren merendels ha haft det och en gång skulle han ha blivit lagsökt av Trula i Truedstorp för 15 kronor. När länsman Wessman kom hem till Part frågade han om det fanns något till gällandet av summan.

• - Ja, ja men, här finns här så, svarade Part.
• - Då får vi börja skriva upp, sa länsman, vad ska vi börja med?
• - Jo, sa Part, ja har tre snoriga pojkar som har kostat mig mer än 15 kronor.
• - Det han vi inte ta, svarade länsman, här finns väl något annat?
• - Ja, sa jägaren, här är en brunn som har kostat mig mer än 15 kronor.
• - Då finns inga tillgånga, genmälde länsman.
• - Jo, tillgångar finns det tillräckligt men då kommissarien inte vill ha dom så får Truls själv stå för kostnaderna vilket han också fick.

En gång gav sig Part ut att tigga utsädeskorn samt gjorde första försöket hos den rike bonden Anders Nilsson i Frösboholma där han frågade om han kunde få lite korn.

• - Nej, svarade Anders, det har jag inte råd till men kom in så ska du få en sup.
• - Har du inte råd att ge mig lite korn så har du nog inte heller råd att ge mig en sup, sa den gamle jägaren..
• - Kom in då så får du väl ha lite korn, lovade frösboholmaren.
• - Nähä, sa Part, är det inte givet av gott hjärta så gror det inte, sa han och gick.

Part brukade säga: Mitt namn är Part Lars Erik Moberg och i Ramundaboda är jag född, som herre är jag lagd i vaggan men fattigdom har nedtryckt mig. Så hade den nog också gjort för på gamla dar skaffade han sig detta livets nödtorft genom att gå omkring och sälja vetebröd som han köpte av bagare Andersson i Vittsjö med en förtjänst av påbröd för 17 öre per Riksdalern.

SJÖOLYCKA

En gång, ett par år före hans bortgång hade han varit nere i Vittsjö och hämtat bröd samt därvid råkat komma i sällskap med ett par gubbar.  Bengt Pålsson och Stine Nils. Part som tyckte det var bättre att ro än att bära brödet så lång väg hade rott med en liten eka från Snärshult till Pickelhuset där en skyttepavaljong senare uppfördes, (sedermera JUF-stugan vid Pickelsjöns strand). När han var färdig mot hemmet fick gubbarna för sig att följa med. Bengt Pålsson skulle åt det hållet och skära torv och Stine Nils ville göra sällskap. Det blev fem personer i ekan  för Bengt Hade två av sina barn med sig och det gick någorlunda bra tills de kommit på ett hundra alnars avstånd från Snärshultslandet. Då var det någon som ville byta plats och så kantrade ekan samt vändes upp och ned med bottnen i vädret. Bengt räddade sina barn och då han sedan gick ut i vattnet igen, hängde Part på akterbrädan med ena benet uppe och det andra i vattnet. Bengt skrek: Var är Stine Nils? Part ropade tillbaka: Bry dig inte om Stine Nils för han ha följt mä mitt brö, utan håll bara i snipan.

Stine Nils hade fått ett hårt slag i huvudet och gått till botten. Vittsjö hade förlorat en mästersångare samt en man som vid 50 års ålder kunde spring två och en halv mil på två timmar, men Part blev räddad och hans gamla goda humör stod bi in i det sista.

Detta är vad "Balder" nertecknade 1938, sägner och historier som han hört berättas.