Skörden blev visserligen klen då man sökte efter fördolda skatter i själva kyrkobyn. Vid Snapphaneborgen (senare riktiga namnet Vittsjöborg) där bland andra banvakt Ola Cederberg anställde undersökningar, fanns alls intet vare sig av pengar eller klenoder, och vid platsen för Gustaf II Adolfs sammandrabbning med Danskarna den 11 februari 1612 har endast anträffats hästskor och muskötkulor, huvudsakligen värdefulla som historiska minnen. (dock gjordes stora fynd 1959)

I grannbyn Gundrastorp har däremot en arbetare, som för halvtannat sekel sedan (omkr 1780) schaktade grus i en grusbacke, den fröjden att med korpen stöta på en kopparkittel full med silvermynt, vilka gjorde honom till en "mäkta rik" man.

Vid Granliden i samma by började man med anledning av en gammal sägen om en skatt som grävts ned därstädes i ofredstider, ett energiskt grävningsarbete. Men då man hunnit ganska djupt ned, skrämde, så säger sägnen, ormar som plötsligt uppenbarade sig, bort skattsökarna, vilka redan förut förlorat hoppet om framgång genom åsynen av spöken, i form av allehanda hiskeligheter, ibland på ljusa dan.

Dråpliga historier om huggormar och drakar, som hålla vakt om nedmyllade skatter, gå igen på flera ställen i Vittsjö socken. Från Boalt berättas sålunda, att en skatt någon gång under ofredstider blivit nergrävd i den så kallad "Pengabacken", där efter mörkrets inbrott bloss setts lysa samt en drake visat sig, vilken folktron tilldelades rollen som vakthållare. Man hade ävenledes observerat en stor mängd ormar, vilka krälat omkring dem som passerat fyndplatsen.

I Dymmelveckans dagar sades ormar och bloss utvisa en plats på Brunnshults ägor, där en skatt förvarat under ofredstider. Men trots ivrigt grävande lyckads brunnshultarna ej finna den.

Folksägner förtäljer om lika misslyckade grävningar efter glänsande jordagods i Holmatorp och Havraljunga, där bloss satt i gång sökandet samt om en drake som låg och ruvade på en skatt i Hyngarp, så att ingen vågade sig på ett försök att taga upp den. Men i Bökholm såg en fattig bonde flera kvällar å rad, efter mörkrets inbrott bloss lysa på en kulle, kallad Mjärlaled, belägen intill Kraxasjön. Han tog mod till sig samt började gräva varvid han omsider stötte på ett större kopparkrus, bräddfullt av gamla silvermynt, vilka i en hast gjorde honom till en förmögen man, som byggde upp åt sig en ny och vacker gård.

Från snapphanetiden omtalar en sägen, att vid foten av Jären, där Hårsjös och Snickartorps ägor möts, ett svårtillgängligt snapphaneläger inrättats. "I detta läger" säger författaren Ernst Paulsson i sin bok "Vittsjö socken", "fanns en bjällra anbragt vid ena ändan av ett snöre, som spänts över vägen. När så resande färdades fram på den närmast liggande vägen, gav bjällran alarm i snapphanehålan varpå snapphanarna skyndade ut och rövade från resenärerna allt av värde de förde med sig". När det blev fred i landet undersöktes snapphanehålan noggrant tillika med marken däromkring, men allt man fann, så förtäljes fordomtima, skall ha varit en rostig huggvärja samt ett par nästan utslitna storstövlar.

I Hästhult, grannbyn till Hårsjö bodde för några tiotal år sedan ( omkr 1920) en man som hette Nils Johansson, lantman till yrket samt en träffsäker jägare. Han gjorde sig en slagruta samt hjälpte många i kringliggande trakter att få friskt tillflödande brunnsvatten. Så intogs han av ett livligt intresse för att med slagrutans hjälp söka efter fördolda skatter. I Vejshults skog hade han fått veta, att det i medeltiden skulle ha funnits en borg och dit gick han med sitt instrument. Vid vandringen i skogen gav slagrutan plötsligt utslag om metall i jorden och efter åtskilligt grävande upptäckte han plötsligt borgruinerna där han hittade en silverbägare, vilket eggade honom till allt djupare grävningar men de sägs ej medfört resultat.

I Boalt skog gick Nils Johansson en dag på jakt samt hade slagrutan med sig. Plötsligt gav den tillkänna att det fanns något värdefullt i jorden. Följande söndagsmorgon tog Nils en dräng med sig till stället samt började gräva.  När de grävt ner sig ganska djupt stötte de på något som gav ett klingande ljud från sig men i det samma tyckte de sig se ormar kräla vid deras fötter, varför de hastigt hoppade upp ur hålet och kastade igen det samt skyndade därifrån i snabbaste fart.

------

I vårt tjugonde sekel har intresset för sökande efter fördolda förmögenheter betydligt svalnat av. I vår upplysta tid tror man ej längre på bloss, ormar och annat otyg som tecken till gods i jorden och man ser ej heller spöken på ljusa dan.

BALDER