Vandrarskrå. Det är faktiskt mindre än 40 år sen den allra siste regelrätte luffare kom till en bondgård och begärde mat och logi. Visserligen har det funnits personer senare som kallats luffare. Tanken går då till ”Luffar Sten” Sten Persson som avled 2008, 101 år gammal. Han var de senare årtionden ingen luffare utan mer en propert klädd vandringsman med cykel.

Sten Persson med sin cykel som nu finns i Hönsalottas Luffarmuseum i Boda

Dåtidens luffare var många gånger de som blivit utstötta från samhället eller brottslingar som rymt. Ordet luffare kommer ursprungligen för en person som fört ett kringvandrande liv, eller också en vagabond som förde ett omkringvandrande liv! De allra flesta av dåtidens luffare var i grund och botten ganska snälla och tillmötesgående. Den luffare som visade aldrig så lite aggressivitet kunde inte räkna med varken mat eller logi.

De första kända luffarna började inte ge sig tillkänna förrän i början av 1800 talet. Det var luffare som kom i trasiga klädesplagg, eller ganska prydligt klädda efter deras förhållanden. Det var luffare som kanske hade en liten väska med ”personliga” tillhörigheter. Det fanns luffare som hade en kärra med sig med hushållsartiklar eller kanske det fanns en slipsten. En yrkeskategori var skärslipare som erbjöd sig att slipa egg på diverse verktyg eller hushållsbestick. Många gånger var det bättre egg innan skärsliparen hade behandlat!

Luffarna såg sig ofta som fria hemlösa friluftsmänniskor. De tog sig fram där de ville, när de ville och gjorde vad de ville! Utöver skärslipare fanns det hantverkare som tillverkade borstar, kvastar, vispar samt så kallad luffarslöjd. Denna slöjd var framställd av ståltråd i skilda modeller och utföranden.

Kanske kan detta vara en symbolisk bild av en luffare

I Vittsjö var det särskilt tre platser som var hållplatser för dessa landsvägsvandrare. Det var i Lilla Vittsjö, det var i Kvidala samt i Boalt. Där visste luffarna att det kunde bli både mat och logi. Det var ett visst kamratskap rådande mellan medlemmarna detta skrå. Varje ort eller område hade sin ”orienteringstavla” med anvisningar om mat, logi eller varning! Som regel gällde att de besökande vandringsmännen fick utföra något arbete på gården innan det blev tal om mat.

Vandringsman var ”Go Da Go dick” som hade detta som hälsningsceremoni. Där fanns likkistegubben med flera.

Även hundarna hade sympati för vandringsmannen Faber Andersson.

Faber Andersson var en luffare som lugnt och stilla levde sitt liv. Han hade sina hållplatser i Boalt och Kvidala. Han stannade några dagar eller några veckor och deltog i arbetet. Givetvis fick han både mat och logi och kanske en slant då och då. Sen fortsatte han till den andra platsen! Boende i trakten hade sympati för sympatiske Faber. På en lämplig plats byggde de en liten stuga åt Faber. Storleken på stugan var cirka 2,5 x 3,5 meter försedd med säng, bord, stol samt en spis för värme och matlagning. Faber Andersson avled 1967, 71 år gammal. Bildsköne Bengtsson kan inte klassas som luffare då han tog sig fram med andra färdmedel. Under sina raider stal han antingen han behövde det eller inte.