ORETORP. Historieberättare och hembygdsforskare Hans Flyborg var flitig att förmedla de historier och händelser som inträffat i bygden. Han var född 1869 och avled i Vittsjö 1961, Under sin tid i Vittsjö fick han höra många berättelser om forna tider i orten. Han var ganska flitig skribent i bland annat Norra Skåne där han förmedlade händelserna till läsekretsen.

Tecknaren föreställer sig arbetet före höstagillet.

En ”släbo” hade berättat att nere på Skånska slätten var det höstagille på var evelia gård så snart skörden var inbärgad. Här uppe i skobygden var det inte råd till tockna roligheter på de vanliga gårdarna. Däremot var det verkliga höstagille på de stora gårdarna. Här i socknen var det endast känt höstagille på Oretorp och Hyngarp. I Oretorp var det patron Oldenburg som höll höstagille och i Hyngarp var det inspektoren Niels Jensen som var värdar. Båda hade kommit från Danmark och ansåg danska seder borde införas här.

Sagesmannen berättade att han hade i färskt minne vad som hände omkring 1860-1870. De sista dagarna i september kom patron Oldenburg ner till sågverket. Då inbjöd han sågmästaren och alla hans medhjälpare till höstagille klockan 3 på eftermiddagen. Alla tackade och bockade för hans vänlighet att bjuda på gille. De anställda på sågverket hade inte bärgat in något förutom mullbänkar för eget behov! Detta hade skett på arbetstid, på patrons bekostnad!

På treslaget var alla skrudade i sina bästa gåbortskläder där de stod i den stora mangårdsbyggnaden. Där njöt de av gott bönkaffe samt nybakat dopp. Där samlades 27 anställda och det snackades om ängsslåtter och sädesskörd, sommar, solsken och sågning. Det senaste skvallret i socknen fick givetvis stort utrymme. Efter kaffet roade sig gästerna var och en efter sin smak tills de stora matsalsdörrarna öppnades på vid gavel och patronparet bjöd oss att kliva in. Vi fick bänka oss och hålla tillgodo med en måltid middagsmat.

Skördearbete före höstagille i Tidemanstorp 1985.

Med frisk aptit höggo vi in på välfägnade som bestod av mör stek och mogna panntofflor samt risgrynsgröt så vit som snö. Utan att t begå några försyndelser mot åttonde budet i Luthers lilla katekes samt inte i den stora heller. Jag kan tryggt påstå att ingen av gästerna gick hungrig från gillesbordet. Lite till mans gick vi ut för att lufta oss i lustgården. Sen fortsatte höstagillet med diverse tidsfördriv för de äldre samt dans för de yngre i rymliga folkstugan. Sågmästaren var en dunderhuggare till att sköta ett strängaspel, fiol.

Så har trevligt och färgglatt var det vid Tidemanstorp 1978

Bäst det var kom patronen med en av tjänsteflickorna knogande med en stor korg fylld av äpplen och nötter som de slängde ut på folkstugegolvet. Ungdomarna fick bråttom att plocka till sig läckerheterna. Efteråt bjöds på flytande förfriskningar av det starkare slaget ur en stor skål. Glasen fylldes med en stor slev men ingen tog för mycket av dessa förfriskningar för de visste att de då för alltid måste ta farväl från höstagillen på Oretorp.

Oretorpsgården i dag.

Fram på förnatten kom patronessan med två tjänsteflickor in och bjöd på breda smörmadar med ost, korv och annan kallskuret samt mjölk och dricka att skölja ner nattamaden med. Vid midnattstid var det goda och glada gillet slut och vi tågade alla var och en till sitt efter att ha bockat och tackat patron och patronessan för all fröjd och fägnad.

Några år efter mitt första höstagille flyttade patron Oldenburg tillbaka till Danmark men jag gick inte miste om höstagillet så länge jag stannade kvar vid Oretorps såg. Hyngarpsinspektoren budade både sågmästare och hans fru samt maskinisten, eldaren och mig till sitt höstagille. Där gick det lika glatt och trevligt till som hos den gode patronen på Oretorp.

Året var 1938 som Hans Flyborg ”Balder” nertecknade dessa minnen.