VITTSJÖ. Namnet Åke Nilsson i Vittsjö kan va tämligen svävande. Däremot identifieringen med Åke på Skansen, eller siste man på Skansen säger betydligt mer för de som kände Åke på Skansen. Åke sökte inget umgänge men var absolut inte avvisande om nån sökte kontakt. Han levde i ensamhet men var uppkopplad med sin radio. Teve var främmande för Åke som fick värme i villan från vedpannan i köket.

Åke på Skansen Nilsson 1989 då han fick utmärkelse av landshövding Einar Larsson.

Åke utförde uppgifter i det tysta. Han var verksam långt innan vanliga tiden för uppstigning gällde. En av hans stora arbetsinsatser var att bygga upp de raserade vattendelarna vid Gustav Adolfsbron. De båda vattendelarna, en på var sida om bron hade raserats. Sannolikheten är stor att raseringen hade skett av okynne eller mänskligt oförstånd. Under många år var de raserade stenarna en stenhög. 
Åke på Skansen var handlingens man. Helt utan någon yttre påverkan vandrade han nerför Skansvägen med sikte på Gustav Adolfsbron. Han var verkligen anonym vid sin vandring som började vid 3- 4 tiden på morgonen. Möjligen kunde någon med bra hörsel höra när han vandrade med sina trätofflor på fötterna. Oavsett väderleken, sedan issmältningen gjort sitt stegade han iväg iklädd shorts. En och annan kväll återtog Åke arbetet tills mörkret blev allt tätare.

Från väg 117 ses bro med vattendelare.

De raserade stenarna sorterades för att finna rätt sten till rätt plats. Då morgonpigga vandrare eller cyklister började passera den gamla valvbron från år 1800 då gick Åke hem. Han var inte intresserad av åskådare! Efter hand växte vattendelaren upp sedan sten efter sten kommit på plats.
Då den ena vattendelaren var monterad fortsatte han nästa år med den andra. Stenarna kom på plats där de en gång legat för 200 år sen! Sen vattendelarna var färdiga skjutsade han dit jord på fundamenten. Åke var även intresserad av växter. Därför planterade han lämplig växtlighet i jorden. Där växte ormbunkar, kärringtänder och andra lämpliga växter. Flera timmar innan övriga kom till platsen var Åke i full verksamhet bland annat vid renoveringen av hembygdsstugan i Emmaljunga. År 1988 tilldelades han hembygdsföreningens utmärkelse för ”Berömvärda insatser”.

Närbild av ett omsorgsfullt handarbete med vattendelaren.

Åke fick frågan hur lång tid det tog att bygga upp vattendelarna? I sådant sammanhang var Åke inte så pratsam. Dä tog en tid, var kommentaren. Åke var ytterst noggrann och valde bland stenarna för att finna den rätta modellen. Med tanke på de få arbetstimmar han utnyttjade på morgonen lär de nog tagit några veckor?

Även nerströms finns har Åke Nilsson återställt den gamla vattendelaren.

Sedan några år tillbaka finns det belysning på valvbroarna under mörka delen av dygnet. Den gamla gjutna vedpannan i köket värmde upp den gamla villan. Temperaturen var inte särskild hög men Åke behövde nog inte så stor rumstemperatur. Bränsle samlade han på cykelns pakethållare då han fann lämpligt material. Åke hade inte stort förtroende för myndigheter och Skatteverket. Han arbetade enbart halvtid under sommarmånaderna för att inte komma över existensminimum! Genom affärer med aktier hade han en skaplig ekonomi. Han var mycket tystlåten då det gällde aktier och gav aldrig några tips. Däremot berättade han ganska utförligt om de aktieaffärer han utfört!
Åke på Skansen levde ett tillbakadraget liv med sitt originella leverne. Behövde något hjälp med det ena eller andra ställde Åke beredvilligt upp. Han var kunnig i det mesta. Fick han en fika och en pratstund var det betalning tillräckligt för utfört arbete. Åke sökte inte sällskap men den som hade lust till en pratstund med Åke fick en givande stund. Åke kände till vad som hänt i omgivningen liksom ute i stora världen. Enda förmedlingen han hade var genom radion. Där kunde han också spela upp musik genom bandspelare.

Vid ett par tillfälle åkte han faktiskt på semesterresa till Medelhavet. Det var inga större resväskor med klädespersedlar han hade med sig. Allt fanns i den gröna tygkassen han hade med sig. Samma kasse som han hade vid minimalt inköp av det mest oumbärliga. En medresenär omtalade att Åke faktiskt tog sig ett par hastiga dopp i Medelhavet. Sen skyndade han tillbaka till baren med magnifik utsikt över Medelhavet. Vid sin bortgång år 2002, 71 år gammal efterlämnade han en ganska stor förmögenhet, intjänad på aktier.