Vittsjöbygden under Beredskapsåren del 4.

VITTSJÖ. Ytterligare en artikel om beredskapen i Vittsjö under Andra världskriget. Att beredskapen var god i landet får statsministern svara för. Han yttrade att beredskapen var god i landet. Främmande makter visste nog hur illa det var med denna beredskap? Vid övning före krigsutbrottet hade hemvärnsmännen inget gevär i hemmet. Vid övning fanns en käpp som riktades mot anfallaren med orden Pang!

En hemvärnsgrupp från 1940 som skulle försvara samhället. F v främre raden: Karl Sandberg, Börje Lundstedt, John Edfors, Stig Andersson, Göte Nilsson, Einar Fluur. Bakre raden f v: Allan Hallström, Sven Troedsson, Nils Kroon, Sten Andersson, Folke Nordén och Harald Cervin.

Denna styrka var stundtals i tjänst även vid bevakningstornet i Brunshult. 

Vid krigsutbrottet 1939 blev det verklig fart på försvaret i Sverige. Landet hade många mil kust och där byggdes hundratals bunkrar utmed Öresund och Östersjön. Inne på landbacken grävdes och anlades ett större antal skyttevärn och skyttegropar. Tidigare har omtalats att Försvarsstaben har ingen förteckning på antalet anläggningar eller var de var placerade. Det var sannolikt de lokala regementena som beslutade.

Den nybyggda folkskolan blev i all hast utsedd som krigssjukhus med ett kompani på plats i en skolsal. Vid allvarligt läge skulle hela skolan ockuperas och skolans elever fick inhysas i andra lokaler. Vid några tillfällen fick kyrkans läktare användas som lektionssal. Vid begravningsgudstjänst fick eleverna lediga timmar! Den förste som utnyttjade fältsjukhuset var komminister H B Hammar. Vid klyvning av ved vid prästgården råkade yxan och prästens tumme få närkontakt. Det blev prästrusning över gatan till beredd personal.

H B som fick hjälp med sin tumme!

H B Hammar berättade att vid snabbmönstring fick blivande soldater infinna sig i prästgården eller vid förskrivning inför mantalsskrivningen. Där togs mått på längd och bredd samt storlek på fötterna. Uppgifterna lämnades vidare till aktuella regementen. Lönsholma var nog ett centrum för försvaret. Vid infarten till tidigare Ester Perssons fastighet fanns en vaktkur med två soldaters bemanning. Vad det var för aktuellt i byggnaderna är okänt men nog var det högrisk med två beväpnade soldater. Dessa soldater skulle två gånger dagligen också utföra en inspektionstur som hade en sträcka på upp emot åtta kilometer. Denna inspektionsrunda passerade dåvarande Enok Nilssons fastighet och fortsatte via Björkholmen till Rommentorp. Utmed denna sträcka fanns några uppförda, väl kamouflerade byggnader skyddade av stora granars nerhängande grenar. Daglig tillsyn behövdes tydligen.

Godmodiga Selma Nilsson visade gästfrihet mot vandrande soldater.

Vandringen fortsatte till Furutorp där det också fanns byggnader/förråd. I Furutorp bodde då Selma Nilsson (Hilding Månssons moder). I sin ensamhet såg hon dagligen soldater passera hennes stuga. Efter ett par dar öppnade hon dörren och sa: Välkomna in på en kopp kaffe! Därefter fick hon dagligen besök av de utrustade soldaterna. Det var säkert gemytliga stunder kring kaffebordet! Turen med inspektion tog allt längre tid i anspråk! Då det var vaktombyte blev tillträdande posterna informerade om stugan där det vankades kaffe. Selma Nilsson har själv berättat om dessa trevliga kaffestunder.

Hålegården där soldater hade sina logement. Villan på bilden är moderniserad.

Själva förläggningen av soldater var ordnad i Hålegården där flera logement fanns. Kanske hade även befälen sin plats där då villan hade stort utrymme. Utspisningen av soldaterna var inte förlagt till Hålegården utan denna lekamliga utspisningen skedde tre gånger/dag hos Olof Nilsson i Lönsholma by. Där fanns ingen brist på ransoneringskuponger! Soldaterna behövde riklig och näringsriktig mat!

Efter hand avtog den intensiva bevakningen i Lönsholma och hela staben av bevakningsstyrkan flyttade till annan plats. Då blev det fest i Lönsholma. Inför avflyttningen bjöds alla boende i Lönsholma till avskedsfest. Då var det rikligt gästabud hos Nilssons! Efter festen var det troligen en del råvaror kvar efter utspisningen. Det blev kanske fler gästabud för boende i byn? Snärshult var även en depå under beredskapen. I byns missionshus var det förläggning men var utspisningen var förlagt har det inte gått att få klarhet i. En dag bultade det på dörren i Lundsgården. Ett högre befäl med guldgaloner talade om att halva bostaden från och med nu var ockuperad. Där skulle staben bosätta sig.

I denna bokbacke fanns en bensindepå under Andra världskriget.

Det var krisläge även i Helsingborg. Där fanns stora lager med bensin i farlig närhet till ockuperade Danmark. Åtskilliga fat (200 liter) transporterades till Lundsgården. Bensindepå fanns mellan Lundsgården och Bokelund (tidigare Josef Kristensson).Bensinfaten stod direkt på marken och övertäckta med grenar. Hur många bensinfat som lagrats där är okänt. Om olyckan varit framme och bensinfaten hade exploderat hade delar av Snärshult försvunnit. Ett mindre bensinupplag lär också funnits i Snärshult.
Utmed vägen mot Kristenstorp fanns flera baracker med okänt innehåll? Det var bara ett stenkast mellan förläggningen i missionshuset och lanthandeln där den välsorterade lanthandlaren hade mycket att erbjuda.