Vittsjöbygden under Beredskapsåren del 7.

VITTSJÖ. Under orostiden då Andra världskriget rasade utanför våra gränser var det även verksamhet i Sverige. Alla i Sverige bosatta omfattades av total försvarsplikt eller tjänsteplikt. Denna tjänsteplikt kunde omfatta ”nästan allt”. En sågverksarbetare ålades tjänsteplikt genom avverkning av vissa m³ ved till gengasmaterial. Mannen med tjänstplikt gick ut i sågverksägarens skog inpå knuten! Så var det klart.

Den 5 sept meddelades om Förstärkt försvarsberedskap

Medtag grova obegagnade strumpor!...

De i Sverige boende som ännu inte utfört sin värnplikt samt de ”överåriga” upp till 70 år omfattades av tjänsteplikten. Plikten kunde i bästa fall bli att vara kvar på sin arbetsplats, frivillig tjänstgöring eller utföra arbete som anvisats av myndighet. Dock gäller att tjänsteplikt infaller först vid höjd beredskap. 

I tidigare artikel har berörts skyttegropar utmed Vittsjöns norra strand. Orsak till detta var att broarna vid Bäckabro och vid Gundrastorp var förberedda för sprängning. Då fanns ingen annan transport än via järnvägen eller över sjön. Under vintertid med is på sjön var det en tänkbar transportled. Då sjön inte var isbelagd kunde sjövägen användas. Det var i sådant fall som skyttarna utmed stranden hade sin uppgift! Här som andra platser har det troligen inte vid något tillfälle varit bemannat.

Efter krigets slut fanns bensin och då kunde Vittsjön avvändas även på detta sätt.

Den allmänna tjänsteplikten infördes 1939 samt upphörde 1947. Plikten innebar t ex arbete vid kolugn där kol framställdes för drift av gengasbilar. (sådan kolugn fanns bl a vid Höjalen). Gustav Pettersson och Bertil Olsson var två av många som blev uttagna till tjänsteplikt. Gustav Pettersson utförde sin tjänsteplikt i arbetsgivarens skog som samtidigt fick sin skog gallrad. Bertil Olsson hade skogsarbete sen ungdomen och behövde ingen undervisning hur såg och yxa skulle behålla sin skärpa. Han avverkade 25 m³ samtidigt som skogen gallrades!

Det var inte någon modern såg som skogsarbetaren hade. Denna såg finns på Bjärnum museum.

Vintertiden 1943 var inte riktigt lika kall som vintern 1942. Snö föll liksom regn och åtskilliga många minusgrader bildade en skare på snötäcket. Denna yta var så hård att skogsarbetare kunde cykla på skaren till arbetsplatsen långt inne i skogen.

Ett mindre gengasaggregat kunde se ut så här monterat på bilens front.

En i Bjärnum bosatt person togs ut till tjänsteplikt i Stöllet intill orten Avskaka i mörka Värmland. De kommenderade skulle avverka ved för 500 kronor. Sen fick de åka hem! Ovana skogsarbetare fick två kronor i grundbidrag medan vana arbetare gick miste om denna peng. Givetvis var alla nybörjare inom yrket! Där fick 13 skogsarbetare bo i en träbarack med himlasängar. Samma rum var både sovsal och lunchrum. Den kvinnliga kocken hade eget litet rum. En ensam liten vedspis skulle värma alla utrymmen. Det var säkert full låga i spisen då det var -30° utanför väggarna. Med intyg och 500 kronor i fickan började hemresan till Bjärnum med fribiljett.

De som arbetade i och vid en kolugn fick ingen extra tilldelning av ransonerade kläder eller tvättmedel. En arbetare vid kolugnen, en ganska känd profil på sin tid, begärde extra tilldelning av tvål var ganska mörk i hyn av kolrök. Det blev ingen extra tvål från ransoneringsnämnden. Vid nästa utdelning kom samma person, ännu mer mörkhyad. Nyansen tydde på ett ålande genom ett kollager! Då blev det extra tvål för återgång till mer normal hy.
Alla skogsägare drabbades av tjänsteplikten. Var och en skulle avverka en viss mängd ved, beroende på hemmanets areal. Bok-eller björkved var gångbart då björk användes till eldning men bokvirke användes till kolning. Vid kris kunde även andra träslag användas.

Det vara inga stora kvantiteter bensin som kunde köpas.

Bensin var ransonerad och då blev det gengasaggregat som förädlade kol till gas. Lastbilarna hade en behållare som rymde en hektoliter medan personbilar hade behållare som rymde 30-40 liter kol. Vid varje påfyllning skulle aska rakas ut och kondensvatten tappas av. Vägkanterna gav då tydligt besked att påfyllning av kol hade skett!
Vid Andra världskrigets början var även England starkt hotat. De Tyska bombplanen gjorde sina raider över London. Omkring 200 Tyska bombplan fällde sina förödande bomber varje aktuell natt inte enbart i London. Det var den så kallade Blitzen som var förödande. Enda då tänkbara sättet att hindra de Tyska bombplanen var att sända upp spärrballonger. Dessa spärrballonger säkrades på havsbotten utanför Engelska fastlandet. Ballongerna på en höjd 600 meter -3 000 meter var förankrade med kraftiga vajer ner till havsbotten.. Då ett bombplan flög in i sådan vajer havererade det och störtade med all sin bomblast i havet.

Det var inte sådana granna ballonger som användes som spärrballonger.

Vid en kraftig storm den 2 november 1940 slets ballongerna loss med sina nerhängande vajer. Flera sådana Spärrballonger passerade bland annat Emmaljunga med stor förödelse. De nerhängande vajerlinorna slet med sig både telefonledningar samt elektriska ledningar. Även fastigheters tak och annat skadades av dessa linor. Vid ballongernas fortsatta färd österut lyckades personer med lämpliga vapen ”skjuta ner” sidenballongerna. Dessutom var Svenska jaktplan delaktiga med att oskadliggöra ballongerna.

En modell av separator. Denna på Bjärnum museum.

Lantbrukare som tillverkade smör fick endast leverera detta till mejeri som ålagts ta emot prima smör. De lantbrukare som hade separator var förbjudna att låna ut denna! En separator skilde grädde från mjölken. Grädden kom i vänstra röret medan skummjölken kom i högra röret (Se bild).