Föds på Oretorpsgården utanför Vittsjö
Erik föddes den 18 januari 1914 av Anna Andersson som bodde och arbetade på Oretorpsgården. Pappan, Sven Svensson, försvann ganska snart till Amerika där han jobbade som snickare. Sven kom flera år senare tillbaka till Småland men utan att ta kontakt med sin son, som kom att växa upp hos sin mormor och morfar. Efter ett tag flyttade de till Oretorp invid järnvägen. Därifrån gick Erik till småskolan i Gundrastorp. Anledningen till denna långa skolväg var att man måste vara minst fem elever för att rädda kvar skolan. Förutom Erik var de nämligen bara fyra. Han fortsatte och avslutade skolgången i Snärshult när han som fjortonåring slutade i fortsättningsskolans sjunde klass. Mor Anna gifte sig med Karl Sandberg och där fick Erik fem halvsyskon. Karl kom senare att bli arbetskamrat med Erik på möbelfabriken.
Fjorton år gammal fick Erik jobb som skogsröjare i bland annat Hyngarp men skogsvaktaren, som anställt honom, dog och Erik hade inte längre jobbet.

Börjar jobba på Vittsjö Möbelfabrik
Våren 1930 fick han jobb hos Evert Kristiansson, Hjalmar Ekstrand, K-E Persson och Renit Hellgren, som tillsammans nyligen startat Vittsjö Möbelfabrik. Eriks veckolön var 8 kronor per vecka, de jobbade 48 timmar och slutade klockan 13 på lördagen.

Telefonen ringer och Erik svarar. Det är sonsonen som undrar hur det står till med farfar.

- Jodå, det är bra. Personalen tar väl hand om mig.

Jag passar på att tag några bilder som vi överenskommit. Jag sätter mig ner igen när telefonsamtalet är avslutat och vi fortsätter samtala.
- Vi gjorde massor av mahognyhyllor till Baltiska utställningen i Malmö. Vi använde schellackpolityr som är en alkohollöslig harts.

Jag läser sedan att ordet betyder ungefär "fjällack" och kommer från holländskan. Hartsen avsöndras när den indiska lacksköldlusen Kerria Lacca kommer i kontakt med bladen från vedartade ärtväxter t.ex. fikusarter. Hartsen smälts ner, renas och bleks. Den säljs sedan som ljust gulaktiga flingor. Flingorna kan ha olika renhet och även bestå av andra hartser beroende på vilka insekter som varit i kontakt med växternas blad.

- Vi hällde tre delar flingor i en glasburk och sedan hällde vi på sju delar 

I början av 1930-talet är personalen samlad för fotografering framför fabriksbyggnaden. I bakre ledet från vänster: Evert Kristiansson, Hilding Carlsson, Gottfrid Hansen, Erik Svedberg, Johan Ruderstam, Ingvar Wittgard, Wille Persson, Gunnar Eneroth, K-E Persson, Gunnar Servin och danske arkitekten Pedersen.
Sittande från vänster: "Stoppare" Kronvall, Karl Jonsson, Lars Kristenson, okänd och Karl Sandberg.

blåsprit tills burken var full och sedan skakade vi blandningen, som fick stå över natten. På morgonen skakade vi igen tills flingorna hade lösts upp. Sedan tog vi ett plommonstop (hatten) och silade bort resterna av flingorna. I den nya burken rann schellacken ner. Det gula hade fastnat i plommonstopet! Den slipade träytan var först betsad i rätt nyans. De träslag vi främst använde var amerikansk furu, björk och mahogny. Ek använde vi inte då. Vad jag minns så köpte man trämaterialet hos en stor inköpare i Malmö.

- Med pensel lackade vi möblerna flera gånger efter varandra, minns Erik. Sedan tog jag en stor träklots, som lagom fick plats i handen, lade om en trasa som dränkts i fotogen och så slipade jag träytan tills den blev riktigt blank. Först senare använde vi sandpapper. Nackdelen med polityren är att det lätt blir fläckar efter t.ex. en läckande blomkruka. Vi fick också in bord som hade spritfläckar och då var det bara att slipa ner ytan och behandla med shellackpolityr igen. Polityren gav en mycket fin lyster och framhävde träets struktur väldigt fint, menar Erik. Särskilt minns jag möbler som vi gjorde till ett kafé i Malmö.

- Denna och hundratals andra byråar har jag bonat. Dessa byråar gjordes vid Nils Ottossons Möbelfabrik, säger Erik. Skivan är av massiv marmor.

- Evert Kristiansson, som nu var ensam ägare till möbelfabriken, hade hört talas om en ny amerikansk metod att ytbehandla, säger Erik. Han var också idrottsintresserad och ville därför ha en ny bonare som var både idrottsman och kunde den nya metoden. Därför kom det sig så att en man från Trelleborg sökte jobbet. Han uppgav att han var spjutkastare och kunde den amerikanska metoden. Evert gav honom jobbet.

- Efteråt berättade trelleborgaren för mig att han aldrig tagit ett spjut i sin hand, men han var duktig som bonare, skrattar Erik. Den nya metoden innebar att vi istället använde cellulosabaserad lack som också ströks på med pensel.

Mötet med Inga från Klagshamn
Samtidigt hände det sig att Inga från Klagshamn, som var barnsköterska hos klädhandlare Olsson i Malmö, en sommar kom till Lillgården, mellan kyrkan och Brantliden i Vittsjö. Anledningen var att barnen hon skötte behövde luftombyte.

- En torsdagskväll rodde jag över Pickelsjön för att dricka en kopp kaffe och lyssna till musik på Blockstugan, ovanför platsen där sommartid nu badbryggan ligger. Jag drack mitt kaffe och åt en bulle, men såg också 4-5 tjejer som satt lite längre bort. När de skulle gå sade en av dem att hon måste växla några ord med den unge mannen som fikat färdigt. Det var jag, säger Erik. Vi bestämde att vi skulle träffas på Sjöstugan två dagar senare. Vi trivdes bra tillsammans på bryggan den kvällen så vi började brevväxla.

- Faneret vi ser i mitten av lådfronten kallades för pyramidmahogny. Träets struktur är som en pyramid. Mönstret upprepades över hela ytan, men alla mönster var unika. Jag gjorde även en del av intarsian som bildar en ram runt mahognyn, säger Erik.

- Ingas mamma gillade inte riktigt att hennes dotter trivdes så bra i Vittsjö. Hon tyckte det var konstiga människor som inte pratade med främlingar.


- Jag förstod senare vad hon menade. När jag kom till Malmö så var alla så artiga och trevliga, ler Erik

- Nåväl, 1940 gifte vi oss och fick senare sonen Per. Några år därefter bytte vi efternamn till Svedgard som är ett konstruerat namn och det skall stavas med "ett a i gard". Vi har alltså inget danskt ursprung, som en del tror, förtydligar Erik.

- Först bodde vi i Västanskogen i en sommarstuga med fröken Bylund som granne. Hon sällskapade med en man, vilken jag uppfattade som mycket stram och högfärdig, nämligen Lennart Strandberg som var världsberömd sprinterlöpare. Sedan flyttade vi till Anton Bengtssons hus på Vången intill landsfiskal Fluur.

- Det var ibland lite knaggligt med löneutbetalningarna men blev bättre när Franklin tog över ledningen för Vittsjö Möbelfabrik. Då kom lönen på drygt 50 kronor per vecka regelbundet. Min fru Inga hushållade med 12 kronor per vecka för matinköp. Under Franklins ledning gjorde vi bland annat båtinredningar.

Vittsjö Möbelfabrik brinner
1942 brann fabriken ner och jag fick skaffa mig nytt jobb. Tillsammans med Gunnar Eneroth fällde jag träd som vi barkade av och sålde som massaved. Men det var inte så lyckat. Det föll en meter snö och vi hittade knappt träden sedan vi fällt dem.

- En dag berättade Johan Ruderstam för mig att man sökte bonare på Balticks Möbler i Bjärnum. Där jobbade nog ett 60-tal personer och jag blev bonare där. Möbelfabrikören Pettersson gav mig en veckolön på 60 kronor. Det blev min vinteranställning. På somrarna tjänade jag betydligt mer på ackord som stubbrytare. Med hjälp av en trebent vinsch lyfte vi upp stubbarna. Men först blottlade vi rötterna, högg av dem med yxa, borrade hål och sprängde stubbarna i tre-fyra bitar. Materialet användes som bränsle under kriget.

Under tiden som Erik bröt stubbar och jobbade som bonare på Baltic i Bjärnum så startade återuppbyggnaden av Vittsjö Möbelfabrik. Materialet var lättbetong.

- Tillbaka som bonare vintern 1943 så kunde jag se de tyska permittent-tågen passera genom Bjärnum. Några stannade för tågmöte. Ett annat minne från krigstiden är då det brittiska bombplanet kraschlandade i Höjalen. Jag var där ungefär två dagar efteråt och kunde se en långa fåra som plöjts upp i skogen. Det var inte länge jag orkade stanna. Fortfarande hängde kroppsrester kvar i träden och jag minns att någon vrakplundrare hade stulit en av soldaternas armbandsur.

- Carl Malmstens fina  "Staken" designad 1941, tillverkades vid Vittsjö Möbelfabrik. Justeringen av lamparmen sker med en lätt beröring. Här finns inga skruvar eller hissanordnigar. Trädetaljer med god precision ger lagom friktion, säger Erik stolt. År 2008 blev den utsedd som en av två "Årets Carl Malstens-möbel".

Tillbaka på Vittsjö Möbelfabrik
När Vittsjö Möbelfabrik var återuppbyggd fick Erik åter anställning. Evert Kristiansson hade tagit över rodret igen.

- Vi jobbade i en modern fabrik och fick många beställningar. Golvlampan där borta gjorde vi åt Carl Malmsten. Modellen tillverkas än idag men i en annan fabrik, säger han stolt. Mitt jobb var ändå ganska påfrestande med många lösningsmedel. Vi sprutlackerade i sprutboxar men fläkten lyckades inte ta bort ångorna så ofta hade vi öppet fönster. Då kom istället dammet in. Damm kom det också från snickeriet som låg vägg i vägg. Vi dammtorkade mycket med fuktig trasa, minns Erik.
- Lönen blev stadig och vi flyttade till Skansabacken i ett av Olle Larssons hus. Vi betalade 33,33 kronor per månad. Evert gav oss möjlighet att låna sommarhuset i Båstad under några sommardagar. Den var en fin möjlighet. Först hade vi tre semesterdagar vilka senare ökades till en hel vecka respektive två och tre veckor.

Bygger egen villa och byter arbetsplats
1957 kunde vi flytta in i egen villa på Vångavägen 10. Nu är adressen Beatebacken. Huset kostade oss 48000 kronor att bygga. Hugo Eneroth var byggmästare.

- 1966 köpte Everts son Östen möbelfabriken i Vittsjö men jag jobbade kvar till pension men jag jobbade också hos Nils Ottosson, som bonare. Det var också en bra arbetsplats. Jag fick bland annat göra byråar. En av dem står förresten här vid sängen, säger Erik stolt.

Pension och god fiskelycka
För 30 år sedan pensionerade han sig och skötte hus och trädgård. Han fick också mycket mera tid åt sin stora hobby, nämligen att fiska.

- Dessa runda bord gjorde vi många av hos Ottosson. Jag var den ende utomstående som var anställd vid fabriken, där också sonen Bengt Ottosson jobbade.

- Jag minns särskilt en morgon när det var ett rysligt åskväder. Det var lite tveksamt om jag skulle ge mig ut. Jag rodde ut på Oretorpssjön, det blixtrade och dundrade. Lennart Ruderstam och jag hade satt ut "töije", flöte av bark med krokar, där vi satt på mört. Jag vittjade dem och fick mer än 10 kilo fin ål. Ingen var under ett kilo. Vi hade också "hommor" i Lehultasjön där vi fick fina gäddor på 5-6 kilo.

- Sedan i år bor jag och min fru på Skansenhemmet så vi har sålt huset till Markarydsfolk.
Den 2. januari 2009 fyller Inga 95 år och den 18. januari är det dags för Erik att bli 95 år gammal.

Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat luultavasti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on todella hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset harkita "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-huumeita, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-huumeita.