Spadtag mot fruktad trädskytt

På Hovdalafältets södra del invid ån fanns under 50- talet de så kallade närstridsbanorna. De utgjordes av olika snitslade stråk där soldaterna tränades i att klara situationer som kunde inträffa när de var ute på enskilda uppdrag. Det handlade om skarpskjutning och man sköt i nästan alla riktningar. Ån går ju i en dalgång så höjderna bedömdes väl som godtagbara kulfång.

Första gången jag som volontär skulle genomföra en av banorna har etsat sig fast i minnet. Man skulle vara stridsutrustad, vilket på den tiden innebar hjälm, infanterispade på ryggen under livremmen samt kpist och maga­sinsväska med fyra 50- skottsma­gasin. Den översta patronen·bru­kade emellertid klämmas fast med eldavbrott som följd om man fyllde dem till max. Oruti­nerad som jag var hade jag gjort just det felet. Övningsledaren, i det här fallet en sergeant som var grundutbildad infanterist, följde tätt efter den övande och bedömde insatsen. På P 2, som hade anor från kavalleriet, hade de flesta officerarna och under­officerarna ridbyxor och ridstöv­lar - troligen som en statussym­bol -så också vår sergeant. Byx­orna hade gult mollskinn i baken och på lårens insida, ridstövlarna var högskaftade och blankput­sade -det var en mycket prydlig sergeant som ledde övningen.

Första momentet var en trädskytt, det hade ryktet redan berättat och jag höll noga uppsikt mot alla träd. Jag visste också att övnings­ledarens infanteribak­grund gjorde att han ansåg trädskyttar som något av det dj-te någon militär strateg hittat på.
Och där var den, på andra sidan ån cirka 2,5 meter upp i en al. Jag kastade mig ner, osäkrade kpisten för att bekämpa denna fruk­tansvärda fiende - i det här fallet en 1/4- dels pappfigur på trä­pinne. Översta patro­nen hade naturligtvis fastnat så ingenting hände. Jag tittade dumt upp på sergean­ten och anmälde "eldavbrott". "ELDAV­BROTT" -skrek han och sen följde en lång moralpredikan där svordomar och skällsord med eftertryck klassade min insats som trädskyttsbekämpare.
Och inte nog med det. Min insats var så dålig att hela volon­tärskolan skulle få se den minst sagt pinsamt att spela upp eländet en gång till. Sen skulle han själv demonstrera hur det SKULLE gå till. Han lånade in utrustning och började smyga framåt.

Nu var det emel­lertid så att de högskaftade stöv­larna begränsade rörligheten i vris­terna så hans "smygande" blev en konstig sit­tande ställning, unge­fär som när man uträttar sina naturbehov bakom en buske, med den gula mollskinnsbaken slä­pande i marken. Ingen vågade dra på munnen trots den löjliga synen - allra minst jag som var huvudperson i dramat.

Så dök trädskytten upp och eftersom det skulle bli eldavbrott så han kastade den "odug­liga kpisten" ifrån sig, slet fram spaden och rusade mot träd­ skytten. Nu låg ån mellan honom och målet. Den gjorde en kraftig krök just där och vi befann oss i bara ett par dm och han hade tro­ligen bedömt att det skulle vara så rakt över. Strömmen hade emellertid gröpt ur åfåran i ytter­böjen så där var det säkert när­mare 1,5 meter djupt. Vår serge­ant fortsatte utan tvekan även om hastigheten sjönk betänkligt när vattnet gick till bröstvårtorna. Med visst besvär kom han upp på den branta andra sidan och gav sig på den stackars "träd­ skytten" med spaden så bara små pappbitar och träflisor återstod. Sen·tog han samma väg tillbaka över ån och med vattnet forsande från den nu allt annat än pryd­liga uniformen ställde han sig framför volontärerna och avslu­tade med " så ska det min själ gå till".

Ingen vågade dra på mungi­porna ens då. Till hans heder ska sägas att han stannade kvar hela dagen och genomförde sin övning. Så småningom torkade väl kläderna men någon mer demonstation blev det inte och det behövdes inte heller för träd­ skyttsmålet var spolierat för lång tid framåt. Hyggliga kamrater sa till mig att ta bort översta patro­nen i magasinen - så den lärdo­men fick jag- samt att det i alla lägen när något går snett är bättre att göra något, även om det skulle bli fel, än att inte göra någonting alls.