”Vov”!

Vov, det var kanske något i hundars skall eller som människor sa i härmande ändamål, kanske bådadera.

På flera ställen i vårt land kallades ofta hundar för ”Vovvar”. Om det var hundens skall eller människans påhitt låter jag vara osagt.

Vov, har dykt upp i allt flera munnar, som ord där en överraskning av något slag yppar sig.
Jag har aldrig hört ordet ”vov” i ordförrådet hos min sällskapskrets.

Men på senare tid alltmer i finare kretsar, där ”vov” verkar vara ett vedertaget ”finord.” Ett ord sagt i beundran eller för att imponera låter jag tiden bevisa.

Lev gott!