Som född i en släkt fylld av mer eller mindre troende, kom min konfirmationspräst som en stormvind in i vår församling. Jag var nog cirka nio år och på besök hos min mormor och morfar, de var nog betecknade som högkyrkliga på den tiden. De hade nio för längesen utflugna barn, men Margit min yngsta moster var arton år och okysst (tror jag) var kvar hemma. Rätt som det var knackade det på dörren och vips var den nya prästen inne, han presenterade sig som Ragnar Zachrisson och tog alla i hand, sist min moster, men sen hände något som chockade oss alla. Han tog Margit i famn och bar henne till närmsta liggplats och kramade om henne till hennes och familjens stora förundran. Men Ragnar var en ung och modern präst, ovanligt på den tiden.

Min konfirmationstid var och är en tid att minnas, vi killar i gruppen var ju de flesta med i pojklaget i fotboll, inga problem Ragnar ordnade så taxi alltid stod redo efter “läsningen”. Vi var ofta hembjudna till prästgården han hade en lika underbar fru, han kunde ligga på golvet och bryta arm med oss, utgången av detta är glömd, men vi bondpojkar var armstarka. Prästfamiljen hade fem barn en flicka Karin var lika gammal som mig, det fanns indikationer om en förening, men hon gifte sig med en samepräst så småningom. Detta hände för cirka 65 år sen i Rölanda (Dalsland) där min underbara konfirmationspräst ligger begravd, en grav som jag besöker så ofta jag kan.