Som den läshungrige lätt kan förstå, så betydde Dalsland och Norge en kombination, som gjorde att världskriget drog en mörk skugga över livet vid gränsen. Kanske inte lika mörk som den över vårt broderfolk, men det är troligen inget som förändrade mitt liv i någon riktning. Vår lilla gård låg bara några få kilometer från krigets fasor, men inte heller det kunde göra ett litet barn bekymrat eller otryggt.

Även om far delvis ofta var inkallad och befann sej vid gränsen. Mors trygga famn fanns ju alltid och faran att vår gård skulle bli indragen, låg utanför de tankegångar som vi små bröder hade. Att vår mor upplevde otrygghet i sin situation kunde vi bara läsa i hennes sorgsna ansikte och de tårar som flödade ibland. Utan anledning som vi tyckte.

Då alla möjliga militärfordon drog förbi vårt hus mot gränsen, så var det inte svårt för oss, att halvt dolda, följa lite av krigets skådespel. Plötsligt blev det allvar, i alla fall som vi i vår barnslighet trodde, och det skedde snabbt och utan förvarning. Från en underlig lastbil, med någon sorts manick på flaket utrustad med skorsten, vräktes en halv gris ner i diket bara någon meter från vårt gömsle. Halvt chockade och halvt förundrade försökte vi förstå. Detta skeende kunde väl inte ingå i krigandet : att slänga mat på varann!! Det syntes i alla fall vara en oskyldig handling och dessutom inte träffade sitt mål, vad nu detta kunde ha varit. Med mors bannor ringande i våra öron följde hon oss till “nedslagsplatsen”, där hon snabbt kunde konstatera att köttet var skämt och att det hela var ett sätt att dumpa överskottskött. För oss barn blev det mest en hotbild, då vi ofta fick uppmaningen att “akta oss för grisen” Livet gick vidare och minnena kommer att strömma fram efter hand.