Mor åt gröt och far åt h ------e!

Kriget var över, sista världskriget har det kallats, ibland det andra. Jag skulle vilja kalla det för det senaste;- Åt skogen med alla krig! Vi flyttade då till gården som min farfar köpte vid ”invandringen” från Norge på 20-talet. Far fick dessutom titeln på köpet: Hemmansägare.

Jag började skolan 1944 och 1947 blev vi fem i familjen. Mor skjutsade mej på familjens enda cykel, trots att vi bodde nära skolan och bodde på en höjd och därför kunde se det som skulle föreställa min första skola. 
Den liknade mest en rivningskåk och torrdasset låg på bondgården rakt över vår lilla bollplan. 
Med dålig planering kunde lätt en olycka hända, om än inte på bästa mattan, för det fanns definitivt ingen sådan. 
Som tredjeklassare flyttade vi in i missionshuset som ju ändå stod tomt under dagtid. Torrdasset var det samma, dock med viss köbildning.

Skoltiden var en resa mot ingenting egentligen, men en skön avkoppling emot alla vedermödor som lades på mina axlar. Att vara storebror innebar att jag skulle vara ett stöd för mina syskon, ja även för min mor som verkligen fick utstå mycket.Något som hände en sommar sitter fortfarande kvar som en kvarnsten om halsen. Far hjälpte en granne med höskörden, de ”hjälpbehövande” var en äldre dam och hennes dotter som hamnat på glasberget.
En kväll när törsten drog mej till skafferiet fann jag mor vid köksbordet, dröjande till synes utan matlust åt hon från en tallrik gröt, tårar likt salta pärlor föll i den kallnande gröten som hon kokt inför fars förmodade hemkomst. Plötsligt lossnade orden från henne när hon önskade far åt helvete, tillsammans med kvinnan som höll honom kvar efter dagens höskörd.
Vad säger en pojke på elva år, jag tror inte ens en psykolog skulle funnit de rätta orden. Jag sa, kom vi går ut och lyssnar kanske kan vi höra något. Och mycket riktigt vi hörde hovslag långt borta när ”Brunse” vår häst, skyndade sig hemåt och även ”Pärla” i stallet gnäggade igenkännande. Med mors hulkande och med ett nytänt hopp i sina rödgråtna ögon tog hon sin hand och lade på min mun. Natten var ljus och dofterna många och sommaren ung.