Efter att Skatås inspekterats var det dags för Liseberg. Det var inte långt dit så vi sparade in spårvagnspengarna genom att gå. På promenaden dit visade de försigkomna pojkarna sina eventuella framgångar hos det motsatta könet. En och annan kram och nån blöt kyss delades ut av de som behärskade denna ädla konst, själv nöjde jag mej med att få hålla prästens Karin i handen. Detta var ju i sällskap av andra, inte inkognito om nu någon trodde det, men allt var en yra för oss oskuldsfulla tonåringar.

Vi närmade oss Liseberg och alldeles utanför flyter Mölndalsån (en av de få åar som rinner norrut). När vi gick över bron hände en tårfylld olycka för en av flickorna; hennes vackra hatt, nyinköpt för resan, blåste ut i ån. Bragder och gråt går ofta arm i arm och det började med gråt, men en av de raska gossarna sprang ut till älvkanten längre fram och kunde med hjälp av diverse trädgrenar och hjältemod rädda både äran och huvudbonaden.

 Ett annat äventyr hände på Skatås där flickor och pojkar bodde i varsin barack. En kväll försökte två pojkar att via en stege och takluckan nå sina flickkamrater. Men oturen var framme luckan slog till plåtskorstenen för ventilationen. Den kasade utför plåttaket med ett oljud som väckte samtliga och de kärlekstörstande ertappades. Olyckan fick heta “Kalabaliken i Skatås” och vållade ynglingarna en del problem dagen efter. Efter tre dygn med många upplevelser och en smutsig keps, återvände en icke helt pank son till föräldra hemmet. Med två kronor och en femtioöring i den tunna plånboken och en massa historier att berätta, blev jag något av en äventyrshjälte hos min syskon.