Trots allt slit fanns små spår av lycka också, den fann jag oftast i skuggan av en metrev, Där fick fantasi ock “bortlängtan” full frihet, för inget kunde ge mig så många tankar som en sommarmorgon vid en sjö.
Sittande”bakom flötet”dagdrömde både hjärna och hjärta sig bort till en annan värld, en plats utan slit där vackra flickor gjorde allt jag läst om och saker som sköna drömmar fött. Oförklarliga händelser i natten som ändå gav tillfällig tillfredställelse. dessa nätters mystik följde oftast med med på mina ensamma stunder med metspö i hand.
Vid min ungdoms tjärn och gölar lät jag ibland fiskedonet sjunka till en vilsam nivå, då var inte metet det absolut viktigaste, många abborrar och mörtar kan ha överlevt på grund av mina resor i framtidsfantasin.
Med ansiktet mot himlens outgrundliga molngubbar kändes min ungdom lika oändlig som rymden, för att i nästa ögonblick vara en tid som redan kunde vara förbi.
I blåbärsris och mossa löste jag mina spänningar, ofta med tankar på prästens Kerstin eller andra flickor i mina drömmars rike. Att efter dessa “resor” i en värld som jag inte helt förstod sjunka in i en naiv och av naturen vaggad sömn var helt underbart. Att sedan vakna pånyttfödd till en absolut tystnad fyllde mig med nya krafter, krafter som så väl behövdes under kommande slitsamma dagar.