I äventyrens stad fortsättning!

Rätt som det var blev jag uttagen till sovvagnsbäddare ett yrke som var jobbigare än man kunde tro. Varje morgon kom nattågen in med sovvagnar och tvärtom varje afton.

Dessa vagnar växlades in på ett avsides spår där de kunde stå dagtid. Vi hade truckar som förde lakan och allt annat som de resande i sovvagn behövde. Tungt jobb och smutsigt i varje fall med de använda lakanen. Sovvagnskupeer kunde bäddas med en, två eller tre bäddar allt efter önskemål och behov.

Men att stå på stege för att bädda den översta bädden födde alltid en släng av klaustrofobi, beroende på utrymmet både uppåt och sidledes. Det är svårt att förstå hur allt fungerade, oftast fanns det resande som försovit sig kvar i vagnarna och som ägnade sig åt annat än just sömn. Vissa måndagar kom en brottare från Varberg som då tävlat i Stockholm, han var aldrig nykter och hans huvud såg ut som en fullmåne med blomkålsöron. Det var en hel del besvär att få fram honom till lokaltåget till Varberg.

Men nu följde en tid då flickor, kompisar och fotboll var stora intressen. Flickor som de fortfarande hette, eller brallisar, bruttor och fjällor men absolut inte tjejer kom och gick, några stannade lite längre.

Vissa säsonger spelade jag fotboll i både S.J sportklubb och Sörgården i Mölndal, det var både sju och elvamannalag som gällde. Det började tidigt på våren med hamnserien på Karl-Johans torg i lervälling, grus och ibland delvis på is, så långt ner i serierna hade man inga krav.
Sommartid var vi ofta med i S.J cupen och det innebar resor både mot norr och söder.
Vi var ett väl sammansvetsat gäng och segerfesterna blev lite blöta. Men oftast fick vi dränka sorgerna efter förluster, det blev lite för mycket av det “goda” för mej som tjugoåring.

Livet fortsätter i nästa kåseri Johnny.