I äventyrens stad. Lite allvar blev det när Emma från Halmstad skyllde mej för att vara far till hennes väntade barn. Men då spelade slumpen in och förhållandet fick ett snabbt slut. Vi höll ihop fem kanske sex veckor och allt var grönt enligt henne. Jag har pessar viskade hon redan första kvällen i hennes lägenhet på Slottsskogsgatan och jag blev upplyst om hur detta fungerade.

Men efter några veckor kom bombnedslaget : Du ska bli far Johnny sa hon utan några blinkningar, i varje fall kunde inga sådana förnimmas i hennes ljusblå. Men som av ett under upptäckte jag falsariet.

En kväll när vi skulle gå på bio, såg jag ett brev i hennes jackficka, detta lyckades jag lägga beslag på under filmens gång. Med en hastigt påkommen kissnödighet fick jag smita ut på toaletten, där kunde jag snabbt se att brevet var adresserat till en Karl-Erik i Halmstad som i brevet visade sig vara far till det väntade barnet. Jag visste att handlingen var straffbar (att öppna andras brev) men nöden hade ingen lag och jag var ju verkligen i dubbel knipa. Emma saknade brevet som hon tänkt lägga på brevlådan, men fann snart att hon kunde glömt det eller tappat det på vägen. Så lite skamsen gick jag ur förhållandet med hedern någorlunda i behåll.

Att smussla in någon flicka på rummet var inte lätt och helst ville man inte gå bakom ryggen på min värd den snälla fru Antonsson. Men vintertid kändes parker och gator ödsliga, blåsiga och kalla, då fick man dagtinga med samvetet för att få lite värme med någon Ada. Otaliga var de biobesök som slutade med en kyss i porten, femtitalet var inte lössläppthetens tidsålder, men romantikens och kärlekens era, åtminstone bland oss arbetarbarn.

Fortsättning följer, Johnny