Manöverns och militärtjänstens slut.

Vi åkte skidor både på längden och tvären, med likadana träskidor som Gustav Wasa, ett milspår fanns uppåkt, där gjorde jag mina mest minnesvärda lopp någonsin.

Jag lyckades vinna tidstävlingen ena dagen för att komma sist nästa, fast då med armen ur led, samma som “spökat” tidigare i mitt liv. “Min överfurir” kallad “Döden” för att han exercerat en beväring till döds något år tidigare, hjälpte mej tillrätta med armen dock inte utan stora smärtor.

Den stora glädjen under de kalla dagarna i Hindås var ett litet fik nere nere i samhället. Bara där kunde vi få lite mänsklig värme och köpa färdiga smörgåsar med riktigt hett kaffe.

Mänsklig värme fanns hos de “brallisar” som varje kväll gästade stället, de var intagna som lite vilsekomna individer på ett hem för vanartiga flickor, som det föga vackert hette på den tiden. Flera av oss blev riktiga män i famnen på dessa glädjespriderskor, en del av oss blev män på grund av överlevnadstvånget, alla var ju på sätt och vis tvungna att ta vara på sig själv. 

Tillbaka på flottiljen under våren och sommaren besökte vi ofta Liseberg. Vi hade ju alltid uniform , men var inte överdrivet populära hos flickorna, då Göteborg var sjöstad med ständiga flottbesök och deras besättningar gick ju hem på ett helt annat sätt hos skönheterna på nöjesfältet. Vid de första besöken blev vi kallade för “solisar”, senare blev vi “bassar” med “bassesmäck” en hårt stukad båtmössa. Men utan sällskap behövde vi inte vara för det fanns en hel del flickor som inte enbart tjusades av uniformer utan ville upptäcka och bekanta sig med “klädhängaren”.

Så träffade jag min blivande fru, hon hade fått respass från en sailors och grät uppslitande mot axeln på sin kompis. Min kompis och jag hjälptes åt med "sorgearbetet”. Och allt fick ett snabbt förlopp, vi blev fyra ungdomar som höll ihop åtminstone tills vi muckade.

 Tillbaka till verkligheten- följer Johnny