Livet i fängelset.

Så hände allt som i en av nutidens såpoperor, en glad liten gosse såg dagens ljus våren-59, lägenhet fick vi i augusti och sen gifte vi oss i samma månad, nästan allt i bakvänd ordning.

Att få lägenhet –59 var nästan lika svårt som att vinna 100,000 på lotteri, men vi fick någon sorts förtur då Ingers föräldrar stått jättelänge i bostadskön, vi tog helt enkelt över deras plats. Vi var ju i nödläge, Inger kunde ju inte bo hemma hur länge som helst, där var redan trångbott.

Den lilla enrummaren blev vår, 49 kvadratmeter och 129 kr i månadshyra, i det lilla hyreshuset med åtta lägenheter fanns flera i vår ålder. Och utåt såg kanske allt ut som en ”tomtebolycka”. Men snart upplevde jag äktenskapet som ett fängelsestraff, sprit och otro blev en tillflykt under de få ”permissioner” som strafftiden erbjöd. Det var absolut inget som kändes riktigt men ett sätt att överleva, egoistiskt nog.

Sextiotalet var ju inne med vågen av sexuell frigörelse, den lockade med tillfällig tröst och ”byxkärlek”. Detta var ett ord från den tiden då många fick uppsöka ”Sociala huset” och lämna det med konstaterad gonorre. Medicinering och namnteckning på en handling att leva i celibat under kuren, med återbesök efter ett par veckor, usch ja.

Att flytta var något som skulle ge näring och nytändning åt en slocknande kärlek, men ingen mänsklig varelse, än mindre en fastighet kan väcka något till liv som aldrig blivit fött. Vi gjorde försök, inte med vilda chansningar utan ett planerat villaköp som gav oss hopp för en tid, men som kunde ha blivit en stor tragedi för alla i vår närhet.

Fortsättning följer...