Fängelsevistelsen. Vi köpte en tvåfamiljsvilla några år in på sextiotalet, mest på grund av trångboddhet och lite för att hjälpa mina svärföräldrar ur liknande dilemma, detta som ett tack för hjälpen.

Vår familj hade nu utökats med en flicka, som kommit till i någon sorts försoningsakt, så att flytta blev nödvändigt, men föga bra. Tyvärr följde vi inte ett gott råd (två generationer ska inte bo tillsammans) inte ens en liten väckarklocka ringde då heller. Vi verkade alla mogna och ville göra vårt hus till en fridens boning, där vi kunde hjälpa varandra över generationsgränserna och umgås som en stor familj.

Men det blev en mörk period i våra liv och det mesta kunde nog skyllas på svartsjuka. Det var inte min fru som var misstänksam utan svärmor och visst hade hon rätt ibland, men svårigheterna växte till ett stort berg som kunde blivit en stor tragedi. På den tiden hade vi ingen bil, men väl en moped för färden till och från arbetsplatsen i Göteborg, eljest var det Linje-buss som på den tiden skötte kommunikationerna. En dag när jag skulle iväg till jobbet var båda däcken tomma på luft, det visade sig att den svartsjuka i ovanvåningen “luftat” moppen. Detta för att enligt hennes livliga fantasi hindra mig från att nå en förmodad älskarinna.

"Luftad" moped

En kick av vansinnig ilska gjorde att jag tog trappan i nåra få steg och grep en brödkniv utan sans och balans vräkte jag omkull henne. Sittande på knä över hennes kropp och med kniven mot hennes strupe höll jag på att göra en fruktansvärd ogärning. Men just då sa någon inne i mej: Gör det inte, gör det inte, låt bli, låt bli sa rösten gång på gång, och det räddade oss alla den gången. Jag darrade i flera timmar men ingen av oss yppade vad som kunde hänt.

fortsättning följer Johnny