Tillbaka till “Gå”, Fortsättning. Tyvärr började ett annat problem utveckla sig till ett helvete för hela familjen. Ett problem som funnits nedärvt ända sedan födelsen då pappan (min svärfar) alltid supit mer eller mindre. Varje dag måste min fru passera systembolaget och ganska snabbt utvecklades en alkoholism som började med en flaska rödvin om dagen. För att sluta med förtidspension och lika mycket starksprit, för de pengar som var ämnade till mat och kläder.

<>

Nästan varje dag kunde jag följa hennes hemfärd då hon ännu klarade att jobba, med en systempåse handen, väntande på bussen Mölndal-Mölnlycke.

Jag jobbade några år i Mölndal med utredningsarbete inom brevbäringen där och hade mitt kontorsfönster ut mot Mölndalsbro där bussen passerade. Allt kändes meningslöst och min frus dåliga ölsinne tog sig de mest otroliga former, värst var nog att jag kände stor delaktighet i det hela som inte kunnat visa tillräcklig ömhet och förståelse. Så småningom kom Sobrilen in i vårt liv (en nervtablett som Ingers läkare nog hade bonus på).

Samtalsterapi med psykolog följde och avgiftning, Sobril igen, nu blandat med sprit, 60 cigarretter om dygnet och allmän förvirring följde på “tillfrisknandet” som bara var en parentes i hennes och vårt då mycket dåliga liv.

Det fanns dagar då barnen och jag inte kunde vara hemma , det gick fint sommartid då vi kunde ta tältet och lotsa båten ut till ön i vår sjö som hette Finnsjön. Det var de bästa stunderna för oss den tiden, då metade vi, grillade och sov i trygg miljö.

Att vara både mor och far ställde stora krav. Med kvartsamtal i skolorna, föräldramöten bekymmer om mat och kläder ja allt som oftast vilar på båda föräldrarna. Nödlögner om Ingers hälsa, lögner som ändå genomskådades av grannar och bekanta. Minnen från den tiden kommer alltid att följa mej, de flesta mörka och overkliga. Ännu ovetande om den fasansfulla närtiden och det fantastiskt sköna som skulle hända mej.

Följ med lite till om ni orkar - Johnny