”Lyckan”!
För cirka trettiofem år sedan jobbade jag som lantbrevbärare i staden där jag bodde. Under den tiden körde jag genom en liten by, som låg inom min linje. 
Just där fann jag ”Lyckan”, inte för egen del, den hittade jag senare.

Lyckan var ett litet torp som låg där övergivet, så vackert åldrat och en aning skamfilat, men med en trädgård fylld av förväxta äppelträd, rabatter med vilda och en gång odlade blommor. 
Pioner, både röda och vita, prunkande i all sin prakt, gulmåra med sina långa stjälkar och på försommaren även liljekonvalj, min egen favorit. 

På tomten som var en riktig ”stenklämma” låg också ett litet uthus närmast i förfall. Otaliga var mina koppar kaffe och hemgjorda smörgåsar med brevbärarskinka (ost) som jag konsumerade där. På gott och ont ökade nog matlusten på denna sköna plats.Under hösten fann inte bara jag ”Lyckan”, utan även älgarna gjorde mej sällskap i den vildvuxna täppan. Äpplen både vilda och förädlade gjorde både skogens drottning och konung till periodsupare.

De saftiga frukterna jäste i deras magar och gjorde dem lite elaka och oberäkneliga.

Den vintern som följde blev extremt snörik och fåglar, smådjur, ja även de större led av matbrist. Varje dag hade jag med mej något ätbart, inte bara för egen del, tvärtom, fast ibland gick även delar av min färdkost åt till de mindre djuren

Fortsättning följer