Lyckans, fortsättning och slut
Så kom den då en fredagsmorgon, en jättebil som visade sej innehålla mest gamla motorcyklar av allehanda märken som med nöd och näppe fick plats i uthuset. Ett hus som faktiskt bågnade av alla fordon.

Deras innersta tankar blev aldrig mina, men de trivdes säkert från första stund. Med varliga händer tog de sig an både trädgård och hus både ute och inne. En dag stod båda vid den sirliga grinden, frågande och undrande över om det skulle smaka med en kopp kaffe och en nybakt bulle i deras kök? Inget kunde passa bättre. Jag hade ju aldrig varit inne i paradiset och det kändes som en stor ynnest att få gå över Lyckans tröskel. Med munnen full av en nybakt bulle och med ögonen vidöppna, kunde jag snart se vilket underbart hus de blivit ägare till.

Sommaren gick och bättre vänner kunde jag aldrig få. De kom långt bortifrån och hade mycket att fråga om. Så en måndag i september stod Per ensam vid postlådan, glad och lycklig utropade han: – Vi har blivit föräldrar och allt gick bra! Vi dansade runt i det lite våta höstgräset och även Lyckan log emot den glade pappan och den nästan lika glade brevbäraren. - Lisa kommer hem i morgon, tillade Per med ett leende innan vi skiljdes.

Nästa dag med en jättebukett och en förväntan större än någon kunnat ana. Jag närmade mej huset med respekt och optimism, det är nog alltid så när man närmar sig vänners lycka. Men det var något som inte stämde denna dag. Lyckan såg inte lika underbart inbjudande ut som vanligt. Det var som en mystisk dimma låg över det lilla huset.

Försiktigt närmade jag mej ingången utan blommor. Då mötte mej den gråtande Per i dörren med orden: – Han dog, vår son dog! Allt är förändrat och Lisa kan inte få fler barn! Lyckan byttes till olycka över en enda natt och det som vart “vår” stora glädje blev till en stor sorg. Men dagarna blev till månader och sakta byttes den svarta natten mot ljusare dagar. Lyckan återuppstod ur ruinerna!!! För en dag satt ett litet brev i postlådan, ämnat till mej, med några små ord: “Vi blir borta ett tag, sköt om Lyckan”

All min väntan blev svår och jag kan än idag känna rysningar över plågorna att inte veta vad kunde ha hänt. Men en dag kom de verkligen hem. “Kom in” stod det på ett litet kort. Jublande kom de emot mej. – Vi har hämtat en liten gosse från Columbia, ett barn som ska ge Lyckan ett nytt skimmer, sjöng de nästan ut. Deras lycka blev min igen och Lyckan strålade emot mej varje dag.