Hästminnen (fortsättning)

Genom sin klokhet förstod våra hästar när det var arbete på gång. Hästar har en fantastisk hörsel, fast när far kallade på dem slog de dövörat till, men när jag skramlade med några sockerbitar i fickan kom de med fart. 
Kanske kände de sig lurade men det funkade i alla fall rätt länge.

Våra hästar var verkligen inga ridhästar, far red barbacka på dem ibland och visst fick vi prova på, men det var egentligen för farligt.

Stoet ”Pärla” ansågs så smäcker att kunde ha lite varmblod i sin ”nordsvenska” kallblodskropp. Det fanns en hästägare som ville att deras ”beskällare”, nordsvenska kallblods hingst skulle ”betäcka” henne. 

Men far visste att det var förbjudet att blanda kallblod med ”Pärlas” eventuella varmblod, i varje fall till travsport.

Hästar i ”militärtjänst” blev ofta illa behandlade, då kunde de bli ”sta”, de flyttade sig inte hur man än gjorde.
Då anlade man en liten låg eld mitt under hästens mage och strax var problemet löst. Därav talesättet ”Nu är dags att elda under hästarna”, det var precis som med hästarna, när allt arbete har gått i ”stå”.