Min bror Åke.

Min bror Åke föddes 1939, han blev en bror att se upp till, även om vi var i å stort sett lika ”korta” och jag två år äldre. Vi växte upp på landet, tillsammans med föräldrar och två lite yngre systrar.

Trots förmaningar, blev det många nappatag under åren, som jag till att börja med vann. Åke kunde när jag brottat ner h
onom säga ”jag ger mej” men det hade han inte alls tänkt när jag väl släppt honom.

Men vi gick nog världens kortaste boxningsmatch. Vi hade skickat efter boxhandskar ifrån ”Hobbyförlaget”. Första ronden vi skulle boxas råkade jag träffa hans näsa, så efter några sekunder hade mor stoppat näsblodet och tagit handskarna i beslag.

Men åren gick och varje år fick vi en ny fotboll, men inte utan att först ha presterat något, oftast genom att köra in vinterveden i skjulet. 

Vi spelade sedan i Rölanda IK s pojklag med gästspel i A-laget. Men min bror gick vidare i nästan alla sporter, han tog Sverige klassikern, han prövade backhoppning mm. Ett minne från detta är när han debuterade i Dals-Eds lilla backe, då han låg framöver på skidorna så han fick en skidtopp in i ena näsborren. Jag var inte avundsjuk på hans djärvhet men jag beundrade hans förmåga att bli så duktig i alla idrotter han ställde upp i. Han startade eget bolag i byggbranschen, bildade familj och levde ett gott liv.

Men hans liv tog slut alldeles för tidigt, han var en sliten man, som i stort sett dog på väg i bil till ett läkarbesök.
Halspulsådern brast men han kunde själv ringa larmcentralen, hans liv gick inte att rädda , han dog i väntan på helikoptertransport till Sahlgrenska sjukhuset.

Jag saknar honom nästan varje dag , han fick bara njuta av pensionen knappt ett år, orättvist kan jag tycka.