Hustrumisshandel. (fortsättning) Men en dag kom jag som vanligt körande med tankar om fika hos Märta och prat om ett gemensamt sparande tillsammans med Johannes.

Gammal Postsparbanksbok

Dörren stod öppen så jag stannade bilen och ropade hurtigt mot ingången, inget svar, så jag gick uppför den lilla trappan och upprepade min hälsning: Hej, nu är jag här igen! Då kom Märta emot mej med händerna för ansiktet, gråtande och uppriven. Åk härifrån sa hon mellan tårarna, hennes händer och armar var fulla av blåmärken.

(Genrebild)

Det syntes att hon försökt skydda sitt ansikte , åtminstone till en början, men delar av detta hade fått ta emot flera slag. Johannes slog mej när jag packade ner lite rena kläder som jag tänkte byta till, efter jobbet här om kvällen. Han misstänkte att jag skulle träffa någon annan när kvällsarbetet var slut. Han sa att du kunde vara inblandad efter tips från våra uppmärksamma grannar sa Märta, som nu var sjukskriven tillsvidare. Har du polisanmält misshandeln? sa jag, detta är i högsta grad straffbart och totalt utan grund så mycket känner jag dej. Jag trodde att även jag kände Johannes så väl, att inget sådant kunde komma från hans sida. Det förstår du väl att jag inte kan anmäla min snälle make till polisen. Han kan inte ha varit i balans den dagen och egentligen har han aldrig visat några våldstendenser tidigare. Men det värsta är att han vill att du kommer hit i morgon kväll, officiellt för att klart papperen för sparandet, men underförstått tror jag att han vill utfråga oss tillsammans om grannarnas falska antydningar. Fortsättning kommer.