Hustrumisshandel. (fortsättning)
Märta nickade, men du måste vara både vaksam och varsam, Johannes har visat sig lite obehärskad de sista dagarna. Du får nog uppbjuda dina yttersta krafter när du ska lägga fram de verkliga orsakerna. Hej så länge.

Det kändes som en jätteklump i magen och mina tankar kretsade mellan att inviga min chef i den allvarliga historien, en annan var att säga upp mej med omedelbar verkan. Ytterligare en sak slog mej skulle jag inviga någon annan i detta triangeldrama som jag hamnat i, på grund av mitt yrke. Men så tänkte jag då får ju Märta ensam bära “hundhuvudet”, fast i nästa ögonblick for ordspråket “bättre fly än illa fäkta”genom min splittrade skalle. Nej nu får du skärpa dej, sa mitt samvete, du ska klara ut detta och den tanken följde med mej in i en orolig sömn.

Dagen D därpå gick ömsom alldeles för fort och ibland släpade den sig fram, det måste vara en sanning med modifikation att alla timmar är lika långa. Denna dag jobbade jag inne på kontoret så några tidigare konfrontationer kunde inte komma i fråga. Klockan blev faktiskt denna eftermiddag också och min bil startade trots att jag innerst inne hoppats på motsatsen.

Att ett par mil med bil kan ge så många tankar, de for som förgiftade pilar genom de celler som jag fortfarande hade kvar. Jag tittade i backspegeln, men endast två röda ögon tittade in i mina, som av nattens oro förlorat sin skärpa, trots att jag försökt sova mej till skärpa och klartänkthet. Utan att ha en aning om hur jag kom till Märta och Johannes ställe så stod jag med rätt darriga ben på deras gård vid halv sju denna efter middag. Jag tittade mej runt ingen syntes till i huset, men jag kund skönja grannarnas ansikten i fönstren som vette ditåt. Deras näsor hade blivit rätt platta med åren, men det var nog efter långvarig träning i fönsternyfikenhet, möjligen en yrkesskada som satt sina spår i deras hyeneliknande ansikten

Fortsättning........Kommer