Hustrumisshandel. (fortsättning) 
Trots att detta hände för över trettiofem år sedan, så kommer jag ihåg hur modet sjunkit ända ner till knäna när jag tog mej upp till dörren och ringde på.

Ingen kom för att öppna men jag hörde Johannes röst, inte helt sig lik men ändå i balans säga: Kom in!

Det sägs att man med öppna ögon kan gå in i ett problem och det gjorde jag, därför blev överraskningen och den ögonblickliga chocken total.

Johannes fullkomligt vräkte sig över mej i ett raseri som aldrig riktigt går att beskriva. Som tur var föll jag bakåt på hallgolvet av hans tyngd och kniven som han hade i sin vänstra hand blixtrade i ljuset från fönstret, kanske var det just hans vänsterhänthet som räddade mitt liv.

(genrebild)

På något sätt blev min reaktion åt fel håll på grund av att knivhugget kom från en oväntad sida och kanske var det dunklet i hallen som bidrog till att mitt liv kunde gå vidare.

Kniven kom med en fasansfull kraft förbi min högra höft och satte sig i det praktfulla furugolvet, detta skedde med en pils hastighet. Kniven satt så hårt i golvet, så Johannes hade ingen chans att vid första försöket få loss den igen.

Detta faktum spelade hans nerver ett spratt, han började gråta, inte stilla och försynt, nej med full styrka , tårarna rullade ner för hans solbrända kinder likt pärlor på ett sidentyg. Jag satte mej upp och höll om hans skakande axlar och försökte lyssna till hans osammanhängande ramsor, de kom utan att göra anspråk på att göra sig hörda.

Men med viss svårighet förstod jag att det gällde Märta och var hon fanns, han pekade på en dörr där nyckeln satt i på utsidan.

Jag lyckades ta mej loss från hans armar, slita loss den hemska dolken och gå fram till den utpekade dörren.
Utan tankar på vad som egentligen kunde möta mej vred jag om nyckeln. Märta satt bunden vid en vanlig stol med tejpad mun, så hon inte skulle kunna varna mej.

(genrebild)

Johannes hade verkligen tänkt göra slut på mej, men nu var han fullkomligt tillintetgjord, han skakade och grät hela tiden, han ropade förlåt, förlåt, förlåt hela tiden och om och om igen.

Märta som jag nu löst helt från hennes fångenskap såg sig förvånat omkring. Hur kunde det gå lyckligt trots allt, sa hon med rödgråtna ögon och med många djupa suckar av lättnad.

Fortsättning och slut följer…