Har ofta sagt och skrivit att jag är född naken med händerna i byxfickorna, men det ska nog vara med ett metspö i åtminstone en hand istället. Mina föräldrar var metare, ett ganska hängivet släkte, där “metardonen”, (som inte har ett uns med Metadon att göra, visserligen har både fiskredskapen och Metadon samma inverkan, de är bådadera vanebildande och smärtstillande), helt saknade lyx och flärd, där spö och lina var av mycket enkel sort.

Det hela för min del började vid Skottbackatjärn, 5 år och redan frälst. Att få uppleva sina föräldrars förändring med ett metspö i hand, att helt glömma vardagens krav och krigets fasor, året är 1942, var en enastående sak.

Senare när en militärbil med några soldater som körde mot Norge alldeles intill sjön, slirade den av vägen och försvann i djupet som var stort just där.

Att meta är en passion, helt överskuggande alla andra sinnesupplevelser. Att sedan ha lyckan att träffa en kvinna som bär på samma känslor med ett spö i hand. Visst ligger allt fritidsfiske oss varmt om hjärtat, att fiska med hjärtat betyder att man krokar försiktigt av all fisk som inte håller måttet och som i oskadat skick återbördas till sin värld.

Vi har kastat efter torsk i Öresund (olika andra arter har också blivit vår fångst), likadant på Lofoten, där allt är otroligt. I indiska oceanen utanför Lombok ,när vi åkte ut med en lokal båtägare och där fångade Yellow Tail och Red Snapper, helt underbart.

Typisk typ av båt som användes i Lombok

Vi har tillsammans varit pristagare i metartävlingar, som egentligen är för stressigt för en sann metare. Men snart väntar sjön Verveln i Östergötland på oss, den sjö som efter 21 års metande gett oss så mycket av glädje och avkoppling. Då är vår lycka på väg att upplevas än en gång.