Göteborg på femtiotalet.
Jag var nog den naivaste människa som flyttade till Göteborg det året. Visst hade jag varit på skolresa dit i början av årtiondet, men nu, 1954 på annandagsjul flyttade jag verkligen.

Jag lämnade min mors avskedstårar på perrongen i Dals-Ed och möttes på Göteborgs Central av min yngsta moster, som vikit en plats åt mej i sin familjs lägenhet i Kortedala. Veckogatan 3 var adressen, stadsdelen var i det närmaste nybyggd.

Kungshöjdsgatan

Den första januari blev min adress Kungshöjdsgatan, men bara en kort period, för att sen bli Prinsgatan 7. Många personer och händelser gjorde mej snart till den man jag hoppats bli, saker som jag bara drömt om blev verklighet. Eftersom jag knappt visste vad som var fram eller bak på en kvinna, så blev det en stor händelse i mitt nya liv.

Jag lärde känna Krister Caldeborn, sångare och sparringpartner åt Ingemar Johansson. Detta skedde redan första dagen på jobbet, då Kristers far var min förman på ilgodset. Krister lär finnas kvar i sitt yrke som sångare trots sin höga ålder.

Krister Caldeborn och Ingemar Johansson

Jag lärde mej snart namnen på de original som kom i min väg, även de ställen som var billigast och bäst med käket. Äta var ju viktigt, frukost åt jag hos fru Gustavsson i ”nordstan”. Hon gav mej kredit ända till avlöningen kom. Hos henne samlades A-lagarna för dagens första öl, jag undrade över varför alla hade slips men förstod det snart, de var ju darrhänta så första ölen hissades upp med slipsen genom ett halvslag runt flaskan.

Middag stod ofta Grand-Basar för, för de hade världens godaste korv och mos. Nöjen och personligheter hör ju för det mesta ihop. De kvällar jag jobbade sent gick jag ofta in på restaurang ”Röva” som var öppen nästan dygnet om. Vad dörrvakten utanför hade för öknamn i den göteborgska humorn kan ni nog gissa er till.

Pustervikskällaren, mest kallad Röva... ("hemorrojden" stod i dörren)

Fortsättning följer.