Göteborg på femtiotalet, fortsättning.
En bit från Järntorget fanns biografen ”Biorama”, kallad ”Snusoperan” i folkmun, där man kunde trilla in och se någon gammal västernfilm eller sova en stund, filmerna rullade på nästan hela dygnet.

På Järntorget fanns ”långrockarna” (langarna). Ifrån deras påsydda innerfickor kunde man välja vilken ”dyring” man önskade köpa, när törsten var som störst fanns hjälpen nära.

På Liseberg (Polketten) spelade ofta Tjuslingarna upp till dans, ibland med Dragspels Lola i släptåg, där fanns även Ronnie Hartleys orkester, en kul kille som senare undervisade en av mina döttrar i musik.

Sven Tjuslings orkester spelandes på Brännö brygga. 

Ronny Hartleys orkester

En sak minns jag särskilt väl, det var efter en tur med nians spårvagn ut till Långedrag, där gick man förbi nakenbadet ut på klipporna, där badade jag för första gången i saltvatten, det blev många dacapo.

På en av Långgatorna fanns ”Snabbköpet” en liten intim danssalong där kvinnorna var dubbelt lättfotade och även till rätt pris lättfångade. ”Rycket” gick ofta dit hon hörde till det lätta gardet, hon hade en sorts spasmer som gjorde ”kunderna” extra nöjda, allt enligt taxichaufförerna utanför. Tragiskt men sant.

Danspalatset Wauxhall på Första Långgatan, Göteborg

Så fanns ”Gamle Port” något av ett stamlokus, där somnade jag på dass efter en tidigare jättejobbig kommendering på F9 fanns inga krafter kvar för ytterligare firande, genom mina militärkompisar väcktes jag och kunde med deras hjälp återbördas i försvaret tjänst.

”Gamle Port” bytte förresten namn till ”Top floor club” ett namn som aldrig blev som det gamla.