Korparna
Fordomdags, på den tid då jag utbildade mig till bibliotekarie, hade man en obligatorisk praktikperiod på tio veckor inlagd i kursplanen – ett moment jag fullgjorde på ett lite större bibliotek, inte så värst långt från Vittsjö.

Nu var det en av de första dagarna och jag var placerad i informationsdisken – mest för att så att säga markera personalens närvaro under den korta stund det tog för min handledare och övriga ordinarie befattningshavare att dricka sitt förmiddagskaffe en trappa ner – när en äldre kvinna, tjusigt klädd och med fjädrar i hatten, med viss tvekan, närmade sig densamma. Jag log … Vad kunde hon ha på hjärtat, måntro? Jo, det visade sig att hon, som nybliven pensionär, hade fått en del tid över – och den tänkte hon slå ihjäl med böcker. Detta på inrådan av klok och envis dotter. Kunde jag möjligen hjälpa henne – hon som egentligen aldrig tidigare hade läst något för sitt höga nöjes skull – att hitta en riktigt bra bok? Jag kände hur det började susa i kupan. En ”riktigt bra bok”? Här skulle man väl egentligen ha bett Tanten precisera sig en smula – men det gjorde jag inte alls. Nej, jag utgick helt enkelt ifrån att hon sökte hela världen och när man ställs inför ett sådant önskemål känns det rätt futtigt att fråga om det skall vara spänning eller romantik – eller, för den delen, om det går bra med en pocketbok.

Jag kände svetten tränga fram i pannan - och såg solen gå i moln - när jag hastigt flög ur stolen och ut på golvet i något som åsyna vittnen senare har karakteriserat som en typisk ”göingestepp”. ( Alltså med intensiv, spattig benföring och relativt höga knälyft. )

Fortfarande med ett leende på läpparna – men med döden i hjärtat – bad jag Tanten hänga på och for sedan på fladdrande ben och kalla fötter in bland bokhyllorna. Fullständigt tom invärtes. ( Egentligen bad jag henne kanske inte ”hänga på” förresten – men det var vad jag menade och Tanten fattade galoppen. ) Ja, sedan irrade vi då runt i lokalen en stund -– till dess att jag upptäckte att mitt ena skosnöre hade gått upp. Då stannade jag tvärt.

Under den tid det tog för mig att fixa dojan hann Tanten - för hon hade också stannat – ta sig en titt i närmaste hylla och försiktigt pilla ut en bok. ”Den här ser ju bra ut”, sa hon och stoppade snabbt ner den i en medhavd plastkasse. ”Den tar jag”. Va? Jo, jag hade hört rätt och var precis på väg att dra en lättnadens suck, när Tanten försynt tillade, att när hon nu ändå var här skulle hon kanske kunna låna med sig ytterligare någon bok hem. ”Om du har tid, förstås … ?” Det tröstlösa rännandet återupptogs. Vi gick och vi gick …

Efter några minuter märkte jag att tanten började sacka efter – och efter ytterligare en stund insåg jag att jag nog borde stanna och vänta in henne. Så det gjorde jag. När Tanten väl slutit upp vid min sida kastade hon en forskande blick på bokhyllan alldeles till vänster om oss, tog två steg framåt – och drog ut en bok. ”Jag tror minsann att jag skall ha den här också”, sa hon och släppte glatt ner en rätt diger lunta i sin lilla kasse. Jag nickade stumt och beredde mig på att ila tillbaka till min utgångspunkt i informationsdisken, när Tanten hejdade mig med den kanske viktigaste av alla de frågor en bibliotekarie kan få: ”Hur länge får jag ha böckerna hemma, innan jag måste lämna tillbaka dem?” Jag skulle just svara när jag hörde någon säga: ”Jaså, det är här du är – jag har sprungit runt i hela biblioteket och letat efter dig.” Det var dottern. ”Jag är snart färdig”, sa Tanten, ”men jag passar nog på att låna med mig en bok till, nu när jag får så bra hjälp”. Jo, så sade hon faktiskt – och log.

Jaha, då var det dags igen, tänkte jag och hann nog ta några nervösa steg framåt, innan jag plötsligt kände att jag inte pallade längre och snurrade runt för att förklara för tanten att det bästa vi kunde göra var att invänta förstärkning från en vars skosnören jag icke var värdig att knyta. Min handledare, nämligen. ( Det föll mig fortfarande inte in att försöka få Tanten att s a s öppna sig – att tala ut om sin innersta lust och längtan – för att på så sätt lättare kunna finna en lämplig bok att sticka i näven på henne. ) Innan jag hann öppna munnen hade hon emellertid gått fram till bokhyllan igen och slitit ut ytterligare en bok – som också den åkte ner i plastkassen. Sedan tackade hon mycket vänligt för all hjälp och sa att nu var hon nöjd …. Jag gapade – lite skamsen och mycket förbluffad. Drev människan med mig? Jag hade ju över huvud taget inte gjort någonting – inte ens talat om för henne hur lång lånetid hon skulle få på sina böcker – under vår korta tid tillsammans. Nej, jag tror faktiskt inte det.

När hon, ( Tanten ), och dottern en stund senare var på väg att lämna biblioteket, vände hon sig förresten om och vinkade så rart att jag kände hur det liksom högg till i hjärttrakten. Fast, det är klart, det kan ha varit ett mjälthugg …. Då hade saker och ting för övrigt återgått till det ”normala” – solen sken och jag satt åter i informationsdisken för att markera personalens närvaro under den korta stund det tog för min handledare och övriga ordinarie befattningshavare att dricka sitt förmiddagskaffe en trappa ner. Så var det. ( Någon vecka senare ringde Tanten faktiskt till biblioteket för att ännu en gång tacka för den fina hjälp hon fått och för att berätta hur bra böckerna jag givit henne var, men det var inte jag som tog det samtalet och jag har än i dag inte den blekaste aning om vad det var för böcker jag ”gav” den där Tanten – den där gången. )

Ovanstående episod ur yrkeslivet är alldeles sann – men hur och varför jag kom att tänka på den just nu, när jag nu sitter med Tomas Bannerheds bok Korparna framför mig, vet jag inte riktigt. Kan det ha någonting med fjädrar att göra?

(Recensionen av boken kommer 13.00)