Kyrkosångare Bertil Andersson.
När Bertil föddes blev han den yngsta pojken i en granngård med fyra pojkar redan tidigare. Efter hans födsel kom pappa Eivind hem till oss och beklagade sig, det blev ingen "Tulla" denna gången heller.

"Tulla" var ett vanligt ord för flicka, säkert lånat från Norge. Han var nog lite avundsjuk då vi hade två "tullor" i vår familj.

Nåväl,Bertil strödde både välljud och sorg kring sig i sitt liv. Han var några år yngre än mej, men hade en mycket stor tilltro till bland annat mitt sätt att meta. Under mina år i fjärde till femteklass var han min ständige följeslagare till älven som delvis gick genom vår gård.

 
Allt var ju ett kärt sommarnöje och i stort sett dagligen väntade Bertil vid vårt hus, utrustad med spö, rev och metmask. Ansvaret vilade på mina smala axlar, men han lyssnade alltid till mina förmaningar.

Månader blev till år och våra vägar skiljdes. Jag flyttade till Göteborg och Bertil skolade sin sångröst vid sidan av sitt snickerijobb. Men vi möttes igen som man gör på begravningar och blir lite äldre. Han utgav en skiva "Om jag kan glädja någon" 1995, samma år som han sjöng vid "vår" min Fars begravning. Likaså tio år senare vid Mors begravning, båda gångerna i Dals-Eds kyrka. Sången “Där rosor aldrig dör” klingade verkligt vackert från Bertils strupe.

Bertil är en glädjespridare i både ord och ton, trots att de närmaste i familjen drabbats av både död och allvarlig sjukdom.