Mina skolors vara och inte vara. Fortsättning.

På fyrtiotalet var skolorna bara något som besvärade landsbygdens dåliga ekonomi, då fanns inga tankar på varken lokaler eller utbildning.

Så i femte, sjätte och sjunde klass fick jag ”vi” utbilda oss i pingstförsamlingens tidigare lokaler, ytterligare cirka hundra meter bort, men även denna fullt synlig hemifrån. En lokal som sedermera blev en bilverkstad.

Toa fanns på gården som oftast saknade något fönster, eventuellt beroende på att vi pojkar spelade boll på den lilla planen utanför. Först långt efteråt begrep jag varför det var flickornas toa som var värst utsatt.

När jag började i sjuan startade min bror i femman, han var ett orosmoln men ett underbart sådant. En vinterdag fick han en lapp med sig hem han hade ”råkat” kasta en snöboll genom ett trasigt fönster på flickornas toa.

Vår far var inte nådig, jag tror björkriset kom fram där hemma, dock sällan förekommande.
Redan i femman fick jag frågor att om fortsätta i realskolan i Dals-Ed, då kunde man hoppa över sjuan, frågor som mina föräldrar besvarade med ett nej. -Jag behövdes hemma!

Men som den fjärde skolan i mitt liv blev Dals-Eds skola, där jag fick gå i fortsättningsskola som det hette på den tiden, jag valde träslöjd. Ett ämne som var underbart, verktygen var lite undermåliga men vi fick lära oss att ta hand om dem på bästa sätt.

Tyvärr hoppade jag på ett ben stora delar av tiden, även i pojklagsfotbollen gick det hett till. Men med stöd av en hemmagjord käpp och kamraters goda vilja kom jag med bussen varje morgon. Mitt betyg blev utmärkt kanske ett släktdrag, far var ju en duktig snickare Vid sidan av ”bonneriet”, min bror blev byggmästare ända tills hans för tidiga död. ……