Bitterljuva sextiotal.
I början av sextiotalet var vi några stycken på SJ i Göteborg som hade tröttnat, både på alla olika skift som vi jobbade och den låga lönen.

Ungefär samtidigt hade Sovjetunionen beställt ett antal kylfartyg hos våra varv. På den tiden fanns ju både Götaverken, Eriksbergs mekaniska verkstad och Lindholmens som blev “mitt”varv.

Lindholmens varv

Som följd ropade de efter folk och vi var nog mellan fem och tio yngre män som sa adjö till järnvägen till förmån för varvsarbete på Hisingen. Dagtid och väsentlig högre lön gjorde oss lyckliga åtminstone till en början. Avigsidan var dubbelt så lång färdväg till och från arbetsplatsen.

På den tiden hade jag varken “körlapp” eller fordon så min “moppe” fick verkligen bekänna färg. Vi bodde på den tiden i Sävedalen så resorna kunde kännas både långa och kalla ibland trots tratten vintertid, “kom och kyss mej om du kan”.

Min arbetsledare blev Sandor Török en ungrare med häftigt humör, han var en utmärkt människa och hans humör gick aldrig ut över mej. Båtbygget var en enorm arbetsplats, det svetsades och smärglades i snart sagt alla delar av skrovet.

Utan att svetsa själv fick jag massor av”loppor”i ögonen och min läkare Gösta Carlsson, Ingemar Johanssons “livmedikus” rekommenderade mig att byta jobb medan jag hade synen kvar. Jag trivdes egentligen med rörläggarjobbet där men hälsan fick gå före.

1964 kom Nikita Chrustjov “Krusse” på besök inte för att kolla på kylfartygen utan på ett vanligt statsbesök, fyra månader senare petades han från ryska “tronen”.

"Krusse" talar i FN 1960 och dunkar med skon i talarstolen

Samma år sa jag upp mej och 1965 fick jag tillbaka mitt jobb på SJ. så hela familjen flyttade till Södertälje där personalbristen var stor. I juli 1965 föddes vår ljuva dotter på Södertälje lasarett. Jag fick behålla tjänsteåren trots avhoppet.

1971 såldes Lindholmens varv till Eriksbergs mekaniska verkstad och därefter slutade båtbyggandet på Lindholmen 1974, reparationsarbete pågick till hösten 1985.