Min barndoms veterinärer.
Min barndom berördes dagligen av de djur vår gård hade, deras liv och hälsa. På fyrtiotalet som jag minns väldigt väl och hur mina föräldrar värnade om dem. Men ibland var man trots utgiften tvungen att kalla på veterinär. Vårt nordsvenska sto Pärla födde ett hingstföl som snabbt växte till och behövde “snöpas”. Han skulle nog mot sin vilja förvandlas till en valack. Veterinären kallades och handlingen skulle ske bakom ladugården, vi barn fick absolut inte närvara. Men vi kikade mellan ett par glesa bräder men det var orden den skånske veterinären ropade på äkta skånska som fastnade mest ,han ropade till far “Dra ner honom i öronen”. Det är inte så lätt att lägga en häst på rygg, men det lyckades.

Vid ett senare tillfälle kallade mor på veterinären då en ko blivit väldigt sjuk i samband med att hon födde en kalv. Det dröjde länge kon blev bara sämre och hade enorma plågor. Jag erbjöd mor att med en kniv sticka kon så blodet rann ut, men det visade sig att vi inte hade nån lämplig kniv. Långt om länge kom veterinären då hade kon redan dött och han hade inte kunnat göra något ändå, han var så påverkad av något som inte vi förstod på den tiden. Mor först arg och sedan ledsen tvingades hon ringa efter nödslakts bilen.

En senare veterinär var kvinnlig och hon gick allmänt under öknamnet “Sädesärlan”, henne fick vi kalla på när korna skulle befruktas dock på konstlad väg.

Tidigare hade min bror och jag gått till tjuren med kor när de var brunstiga. Tjuren fanns ett par kilometer bort, dit gick korna ganska raskt men hem kunde det ta tid.