Djur och otur.
Mina kåserier har ibland handlat om min tid som lantbrevbärare. Har nog bortsett lite från de djur som varit mina vänner eller som kommit i min väg under resans gång. Trots att det är tjugotvå år sen jag sa adjö till mina kunder så sitter en hel del kvar i min högra hjärnhalva. Bland de djur som jag träffat så är nog hästarna de som stått mej närmast. De blev så tama ,så om jag ropade “Var är hästen” så dök de upp i sporrsträck var de än befann sig på åkern.

Visst hade jag börjat att locka dem med sockerbitar och en häst glömmer som bekant aldrig. Nån kunde sticka in nosen och gnaga på ratten när godiset började tryta. Hundar kan däremot ha ett annat lynne och jag har märke efter deras tänder på ett par ställen, som uppstått när jag lämnat bilen nån gång. En gång när jag tagit kassan med mej in hos en kund och lämnat bildörren öppen satt det en Golden retriever vid ratten när jag kom tillbaka.

Finns det ingen postbil så får man väl köra postbåt!

En gång trodde jag att det spökade i bilen när paketen bak började röra sig, en katt hade smugit sig in, men han fick hitta hem själv. Men oftast var det hundar som kom i min väg, jakthundar våta och kalla som med glädje hoppade in i min bil, oftast hade de halsband där man kunde söka ägaren.

En gång kom det en stor schäfer emot mej, det såg ut som han varit på rymmen länge, när jag öppnade bildörren sprang han in på en loge. Bonden och jag kunde med lock och pock vinna hans förtroende och läsa av hans halsband, han var gott och väl tre mil hemifrån.

Min otur har inget med djur att göra utan var helt självförvållad. Jag hade stannat för lite fika vid en damm som fanns intill min färdväg, därifrån rann en tidvis ganska strid bäck, oförsiktigt böjde jag fram för att kolla lite och vips föll bilnycklarna ur min ficka och försvann i det mörka och kalla vattnet. Nu var goda råd dyra, men av med kläderna och med försiktiga kliv ut i bäcken för att försöka lokalisera nycklarna. Man säger att dårar kan vandra utan pass och samma gällde mej för med frusna men känsliga händer fann jag verkligen nycklarna.