Jag lärde snart känna mina kunder utefter min linje. Till och med vissa ord, ett ord som jag definitivt aldrig hört var "kölna” det betydde tända eld, oftast i vedspisen. Men en sak som jag lärde mej snabbt det var att smålänningar inte alls var snåla, tvärtom generösa och "gohälliga”, ytterligare ett ord jag aldrig hört tidigare.

Att bo i centrum av en ort som jag nu var bofast på, gjorde mej snabbt bortskämd, på gott och ont kan man nog påstå. Inom en radie på knappt 40 meter hade jag allt både till nytta och nöje, jag blev ingen spindel i nätet men huset blev snart en samlingspunkt.

Stora hotellet låg riktigt nära.

Torstens Livs kunde jag se ifrån min tomt och åtskilliga gånger såg jag hur skolelever lurade till sig både cigarretter och choklad. De var oftast några stycken, så gick två in, sen ringde en utanför hans telefonnummer och när Torsten gick in på kontoret för att svara, så hann de tillskansa diverse. Men det satte jag stopp för både oralt och kroppsligt, senare hjälpte skolan till.

Torstens livs finns inte längre, ej hellerr denna anrika butik.

Det hände också i slutet på veckorna att en lyxig, svart bil besökte kondis på fredagar och vid samma tid. Men till slut planerade jag mina inköp till den tiden och kunde snabbt konstatera att här byttes pengar mot knark. Jag gjorde polisen uppmärksam och besöken tog slut.

Centralkonditoriet många år innan det användes för att byta knark mot pengar över en kopp kaffe.

Gick jag 40 meter så nådde jag "spelhålan” eller oftast kallat "gubbdagis”, fredag eftermiddag och lördag förmiddag kunde man bekanta sig med samhällets original.

Den så kallade 'Spelhålan', tyvärr nedlagt idag..

Fortsättning följer