”Brånasmen” ett bortglömt geni.

Det finns en gård på Dal som heter ”Bråna”. Där bodde på slutet av 1700-talet och framöver en hemmansägare och klockare vid namn Olof Jansson och hans fru Kerstin Germundsdotter.

Texten på fotot från 1921 anger: "Hade här utsikt till det ställe där den orginelle diktaren Bråna-Smeden föddes".

Trots att de blivit medelålders så fick de en son kallad Johannes, han föddes 22 oktober 1818 och levde på gården i stort sett hela sitt liv. Han var inte lik barn i allmänhet, han var lite besynnerlig tyckte åtminstone hans mor.

Svensk folkskola var ett okänt begrepp. Johannes var nyckfull han tyckte om att ströva och var nyfiken på det mesta. Böckerna i huset läste han ut tidigt och började att skriva rim som han gömde i stugans golvursfodral.

När han blev äldre tog han sin fars roll att leda kyrksången. Han fick heta klockargossen. Han var mer intresserad av fiske än jordbruksarbete.

När det blev dags för studier på Vänersborgs läroverk och sedermera kunna bli präst. När dagen för resan var inne och drängen skulle köra honom blev avskedet både kännbart och känsligt.
Precis då kom en glädjeyttring från sonen, ett förflugna ord som han skulle ångra hela sitt liv.

Det var att han inte skulle komma tillbaka på länge och studera i Wittenberg, ja, han skulle rent av bli biskop. Det gick för långt, föräldrarna kunde inte smälta det.

Fortsättning följer. Johnny