Auktionsfyndet, som ingen expert kan värdera.
- Nej Sara, det finns en mening med allt, men tyvärr kan jag inte bevisa något förrän på måndag när banken öppnar. Först då kan min hemlighet avslöja hur jag visste att du fanns någonstans i min närhet, sa jag med en glimt i ögonvrån.

Vi åt vår kalla mat under tystnad, men desserten skulle vara kall, så det fick jämna ut sig. Efter det uppiggande kaffet sa Sara:

- Du följer väl med hem till mej i Laholm?
- Självklart kan jag inte låta dej cykla härifrån, eller hur? sa jag lite eftertänksamt.

Väl framme i Saras lägenhet kändes allt bra. Jag hade på vägen dit berättat att min morgondag bestod i att åka till Göteborg, för att besöka min dotter där.

- Du följer väl med in en stund Gunnar? Vi har nog lite att prata om, delar av det som döljs i våra liv, innan denna lyckliga dag sa Sara.
- Gärna, jag förstår att du fått förtroende för mej och vi har ju redan en sak gemensamt: dalahästen sa jag med ett leende. Berättandet blev till ett samförstånd som vi förstod av för varje sekund, att i resten av våra liv var vi ämnade för varann.

Vi blev sittande i hennes vardagsrum fyllt av gröna växter och alla möjliga trähästar och jag förstod att samlandet inte upphört efter förlusten av ett lillfinger.

- Sara, jag tycker om dej som kvinna och medmänniska, så du gör mej en aning förvirrad, kanske är din rättframhet, men troligen är det din sköna utstrålning som fyller mitt hjärta och ger mej framtidstro och glädje sa jag med en kyss som avslutning. Vår första kyss, den var nog mer som en puss men gav löfte om fler.

-Låt det stanna vid en kyss idag och en innerlig kram innan du åker härifrån, framtiden ligger i våra händer men vi kan ana den runt hörnet sa Sara lite trött. Vi tog ett hastigt farväl och Sara sa glöm inte cykeln, jag behöver den i morgon!!!