Auktionsfyndet, som ingen expert kan värdera. Kortföljetongen slutet.
Vid besöket hos min dotter under söndagen fann hon mej lite tankspridd men fylld av glädje, men timmarna tillsammans med henne gav mej lite distans.
Vi pratade om framtiden, som hon verkligen hade framför sig och min, som delvis låg bakom mej. Min hjärna fylldes av tankar om en ny tid i mitt liv, en framtid med Sara.

Min dotter fick inget veta, tiden var inte mogen och vi skildes efter god fika och pappakramar. Hemresan fylldas av kärlekssånger från bilradion, där Saras fiktiva röst hördes mellan låtarna.

Äntligen måndag, bankbesök för att hämta ”bevisen” som ytterligare skulle stärka vår gemenskap. Klockan blev verkligen 19 även denna dag också, trots att timmar och minuter släpat sig fram.

När jag stod utanför Saras dörr blev jag lite darrig. Nästan som inför min första träff för säkert över 40 år sen.
-Åh Sara, äntligen är det måndag! En dag som verkade fjärran i lördags kväll.
Nu träffs vi igen och en del frågetecken ska rätas ut och ge oss ytterligare bevis för vår spirande kärlek mumlade jag in i hennes hår.
Vi kysstes som unga förälskade fast moget och ömt.
- Jag brister av nyfikenhet, vi skall fika, men först måste ”korten på bordet”. -Vad bär du på för hemlighet Gunnar sa Sara med förväntan i sin lite grumliga röst.
-Sätt dej käraste, för jag tror du behöver det. Blunda en liten stund så ska jag ta fram ett par saker som du sett tidigare, fast för några månader sedan sa jag lite nervöst.

Nu låg bevisen framför Sara, bevisen som skulle som skulle föra oss ännu närmare varann.
När hon slog upp sina vackra ögon och såg den stora saxen och det lilla fingret så svimmade hon i min famn.

Efter en stund och ett glas vatten blev frågorna många. Vi sökte förklaringar och sanningar, det blev en massa varför, men vi fann varann helt och fast. Nu hade vi inte bara en dalahäst tillsammans utan även ett lillfinger som Sara förlorat och återfått. Saxen fick jag lova att göra av med på ett betryggande sätt, men det som var kvar av lillfingret ville hon att vi skulle äga tillsammans. Indirekt var det ju det som fört oss samman.

Ingen är för gammal för kärlek och för oss pensionärer lever den ännu efter alla år.