Jo du Åke, det blev lite politik trots vad jag lovade
För 19 år sedan frågade jag min dåvarande chef, vi kan kalla honom Åke, om jag kunde få en spalt i tidningen varje måndag. Eftersom jag hade grabbar i allt mellan sex- och tioårsåldern hade jag varenda detalj i tjatandets ädla konst fullkomligt klar för mig. Det gäller att härda ut. Av mina söner hade jag lärt mig att ju mer man tjatade desto mer sannolikt var det att få sin vilja igenom.

Jag tog dock inte till det ultimata tjatvapnet. Att lägga mig på golvet och gasta för full hals. Jag fortsatte och nötte steg för steg ut chefen så gott det gick. Redan då var han ganska bestämd där han irrade omkring och letade efter sitt bortglömda kallnande kaffe. Jag tjatade om några spalter. Åke sa nej. Jag frågade igen. Han sa nej och jag fortsatte tjata.

Inte ens en dagstidningschef har så mycket tålamod och tid att han kan stå ut med hur mycket som helst. Vid kaffemaskinen, utanför toan, vid skrivbordet, i kapprummet. Han fick inte vara ifred många stunder på dagen. Jag ringde nog hem till honom då och då också. Jag var övertygad att läsarna behövde få veta sånt som upptog det mesta av utrymmet i min skalle (för det mesta inget att ens skriva hem om). Till slut sa han utmattad OK då, och undrade samtidigt (kanske lite för sent) om jag kunde skriva nåt annat än rubriker, vilket var det jag även på den tiden försörjde mig på.

”Och så ska du i den där spalten bara ägna dig åt lättsamma saker och ge fullständigt fan i politik och sånt. Det har vi en ledaravdelning som sköter”.

På den tiden fanns det betydligt viktigare spörsmål än det politiska att dela med sig av. Hur man bäst får ungarna att inte sätta grejer i halsen, fastna med tungan i lyktstolpar och vad ska de få i födelsedagspresent? Ja, ni ser. Världen på den tiden var rätt liten, men det var långt innan vi tvingades inse att det kan ta en evighet att utse en talman.

Sorry, Åke. Lite politik får det nog allt lov att bli. Kanske mest för att politik, både inrikes och utrikes blivit så galen. Det är först under de senaste dagarna diskussionerna om riksdagens talman blivit en riktigt het potatis. När jag började med skrivandet för en evighet sedan var en talman mest en gammal gubbe som med uttråkat nämndemannaansikte slog klubban i bordet. I alla fall ibland. Ingen fäste nåt större avseende vid vem.

Nu verkar talmansvalet viktigare är vem förbundskapten Andersson kastar in som högerback i landslaget. Är det nån som på allvar tror att det där med talmannen är nåt annat än ytterligare en akt i det gruvliga politiska skådespel vi tvingats bevittna sedan i somras?

Jo, jag vet att talmannen står som nummer två i rangordning näst Kungen. Men eftersom Kungen inte har ett skit att säga till om borde väl den som är tvåa efter honom i näringskedjan betyda ännu mindre.

Det skulle inte bli politik av det här. Det har blivit mer än 600 sådana här spalter och många år sedan Åke var min chef. Man kan väl inte hålla det man lovade för närmare 20 år sedan. Vissa kommer inte ihåg vad de lovade för två veckor sen.