En affärskarriär

Jag har aldrig varit speciellt lyckosam som affärsman. Jag märkte redan tidigt i skolåldern att någonting saknades. I barnsligt övermod trodde jag mig vara klassens stjärnsäljare av majblommor och erbjöd mig sälja ett större parti. Efter att konstaterat att töserna och pågarna i byn redan tagit upp förbeställningar där, var den marknaden stängd. Nu återstår bara grannarna och familjen. Jag lyckades prångla på en dement tant ett par stycken och sen sålde jag en majblomma till skomakare Liljedahls dövstumma hushållerska Nelly. 

Här fick jag passa på när skomakaren inte var hemma. Han hade nämligen kommit på mig när jag pallade äpple ett halvår tidigare och jag vågade inte riskera efterräkningarna. Förhandlingarna med Nelly blev en aning segslitna eftersom vi saknade gemensamt språk. Resten av majblomspartiet fick jag lämna tillbaka och det tog lång tid och åtskilliga ”fysiska äventyrligheter” innan rangordningen i klassen blivit någorlunda återställd.

Några år senare blev jag påtvingad ett nytt säljuppdrag. En fröfirma från mellersta Sverige hade i Jordbrukarnas Föreningsblad utlovat ”stora förtjänster” och far tyckte att det skulle passa mig. Han beställde en provkollektion och jag började cykla omkring i trakten med en papplåda på pakethållaren för att sälja fröpåsar. Att sälja blom och grönsaksfrö i Skåne från ”Larssons fröfirma” var inte så enkelt. Weibulls och Hammenhög var redan då stora och fanns i varje lantaffär. Sen fanns dt många naturliga hinder på vägen. Vakthundar och ilskna gåsflockar skulle passeras och man skulle hitta rätt dörr.
En del stora mangårdsbyggander hade många ingångar och säljklimatet blev inte det bästa om den påtänkte köparen fått halvspringa genom oeldade finrum och kammare för att öppna en halvsvälld dörr som bara användes en gång om året. Jag lärde mig emellertid ganska snabbt att följa den upptrampade stigen från utedasset till köksingången. Ibland fanns det en förstuga, fylld med tofflor, stövlar, arbetskläder och allsköns bråte men ofta kom man direkt in i köket. Gissade men fel och öppnade den yttersta dörren i tron att det fanns en förstuga riskerade man att hamna mitt i pinsamma familjesituationer. Allt skapade problem för en blyg skolepåg.
När man väl kom till tals med kunden skulle man svara på svåra frågor om odlingstips, gödning och dylikt. Lindrigt rena händer bläddrade bland fröpåsarna som blev allt solkigare. Larssons fröer i kombination med en usel försäljare gav ett klent säljresultat. Mor fick gå in med stödköp av de skitigaste påsarna innan nästan hela kollektionen gick i retur. De ”stora förtjänsterna” räckt nätt o jämnt till returen. Jag hade emellertid lärt mig att i fortsättningen avhålla mig från att göra affärer.

Många år senare skulle jag fira jul i Stockholm i en mint sagt bohemisk miljö. En bit in på julaftonsförmiddagen blev jag ivägsänd för att inhandla julgran på det närbelägna Mariatorget. Julgranar fanns det gott om men några säljare såg jag inte. Jag kontrollerade om de möjligen värmde sig på ett närbeläget kafé, men där var det tomt.

Tillbaka på torget hade jag, villrådig om fortsättningen, valt ut en lämplig gran när en parant dam iklädd päls frågade vad granarna kostade. ”Sjuttiofem kronor” svarade jag, för det stod det på en skylt.
Hon slängde fram sjuttiofem kronor, tog sin gran och tågade iväg. Jag fattade inte först att jag just sålt en gran som inte tillhörde mig, men när en herre fått tjugofem kronor tillbaka på en hundralapp insåg jag att det jag höll på med var diskutabelt, kanske rent av kriminellt.

Den första affärstransaktionen var inte mycket att göra åt, men nu bidrog jag aktivt, något som säkert skulle ligga mig i fatet vid en eventuell kommande rättegång. Jag sålde ytterligare en gran innan jag snabbt försvann runt närmaste husknut med 225 kronor i fickan, en obetald julgran i näven och ett riktigt dåligt samvete.
Ordinarie julgransförsäljare hade troligen åkt hem för att fira jul och överlåtit åt kommunens renhållningsarbetare att städa bort resterna.