Barfotabarn
Barfotabarn var ofta ett tecken på fattigdom eller som i mitt fall en sorts frihet. Nils Ferlin skrev 1933 dikten ”Barfotabarn” då fanns kanske inte så mycket för barn att sätta på fötterna. Titeln speglar ju den tidens liv, inte bara kalla fötter.

Mats Pålsson sjunger ”barfota utan stumpor och skor” men visan handlar ju delvis om hur skönt det är att vara just barfota. Men friheten har ett pris i mitt och andras vånda över ischias som är en värk i stora höftnerven. Det finns i det sambandet ett talesätt ”håll huvudet kallt och fötterna varma” kanske en sanning med viss modifikation. När min ischias har varit som värst har sittandet varit det mest onda, men värken följer en dygnet om. Även bilsäten vintertid är ett fördärv och där kunde långkalsonger varit åtminstone räddningen för undertecknad.

När jag körde lastbil på Posten i slutet av sextiotalet hade man inget val, alla bilar stod ute året om, där föddes min Ischias, men som tur är har den varit borta långa tider, ibland tio-femton år Just nu är jag frisk efter ett halvårs pina.

Jag är verkligen inget barfotabarn längre men sänder ”varma tankar” till alla, även de som aldrig drabbats.