”Tocken”

När jag växte upp på ett litet torp i trakten av Örkelljunga under andra världskriget köpte far någon gång ett antal ”hönekycklingar”. Hönsbeståndet behövde förnyas när äggproduktionen började avta. Kössorteringen var väl inte alltid perfekt så en och annan tocke kom med i skocken. 
Detta betydde inte så mycket - visade det sig att någon av den hade goda anlag fick han överta befattningen som förstetupp, i annat fall blev det ett bra tillskott till familjens mathållning. 

En tocke visade visade ovanligt goda anlag som slagskämpe. Han besegrade alla konkurrenter, till och med den gamle trotjänaren fick ge sig. Efter sin triumf gick han omkring och visade upp sig och gol högljutt med sprucken målbrottsröst.

Hönsen i hans flock gick ute runt huset och plockade i sig lite av varje och ganska snart mutade tocken in ett större område. Stråket till utedass ingick i reviret. Detta utnyttjades ganska flitigt av av den stora familjen, framförallt av den kvinnliga delen som ju inte bara kunde ställa sig bakom knuten. Tocken började anfalla alla som gick till och från dass. Han flög upp mot ansiktet på offret, hackade med näbben, flaxade med vingarna och slog med sporrarna. Attackerna blev allt hetsigare. Missade han någon gång den nödiges förflyttning till dasset på grund av andra göromål bevakade han noga dörren. Han promenerade fram och tillbaka för att han hade klart för sig att det tilltänkta offret snart skulle komma ut igen.
Manfolket hade han lärt sig att undvika efter en konflikt med min far. Denne som hade tränat boxning i sin ungdom och gärna använde boxningstermer beskrev händelsen så här: ”Den jävelen fick en ”upperkutt” så han gick ner för räkning i flera minuter”.

Efter den händelsen lät den ilskne tocken allt mansfolk vara ifred, och efter att själv ha stiftat bekantskap med fars grovarbetarnävar efter något rackartyg hade jag full förståelse för det beslutet. Fruntimren, det vill säga alla med kjolar och långt hår hade det värre. De löste emellertid tockaproblemet med hjälp av en tom hektoliterskorg. Med den fångades angriparen in och i den fick han sitta under hela toalettbestyret. Korgen fungerade även som upptagetskylt. Stod den med öppningen uppåt var det ledig på dasset, hade den öppningen nedåt så satt tocken i korgen och då var det upptaget.

Den ilskne tocken såg hektoliterkorgen som ett stort ingrepp i den personliga integriteten och glodde snett på den. Då och då anföll han men insåg det meningslösa då den inte försvarade sig eller tjöt och viftade som de andra offren.

I stället utökade han sitt revir så det omfattade även byvägen som passerade torpet. Där hade han sett ett par långhåriga varelser med kjolar. Det var ett par grannfruar som gärna gick till varandra och löste byns moralproblem över en kopp surrogatkaffe. Efter ett par dagar hade den trafiken upphört. Protester mot tockens beteende nådde far, dock utan åtgärd. Sladderkärringar var lovligt byte enligt hans uppfattning och deras lagvigda höll med när problemet dryftades vid en birkonferens.

Tanterna valde då en annan väg över grannens havreåker och dit vågade sig inte tocken efter att ha haft en uppgörelse med grannens byracka som kostade ett par stjärtfjädrar. Gubbarna hade roligt åt kärringarnas stora problem när de på ett någorlunda anständigt sätt skulle forcera taggtrådsstaket och stengärden med sina långa kjolar utan att visa allt för mycket av vad som fanns inunder.

Men sen gav sig tocken på Bina Magnussons hemsömmerskor som kom förbi när de hämtade och lämnade sina produkter och där tog det slut. Tocken blev en ingrediens i mors delikata ” hönsasoppa” och far kommenterade det hela med: ”Ja du var en elak jävul men till sist så blev du fan så god” - ett begravningstal som med viss omformulering verkar bekant även i mera högtidliga sammanhang.