Ulrik 

Far hade skaffat sig får på äldre dar. Som ledare för flocken fanns baggen Ulrik, en saftig bit med krumhorn. Han var i regel ganska gemytlig och tyckte om när man kliade honom bak öronen, men man fick vara försiktig. Vände man ryggen till kunde man få sig en rejäl tryckare.

Far brukade roa sig själv och baggen med små slagsmål, som inte sällan slutade med seger för den krumhornade. Denne fick således god träning i att försvara sig och fårskocken. Detta var helt i sin ordning tyckte far, eftersom det var ett par hundra meter från husen till fårfällan och objudna gäster fick skylla sig själva. 

Det hände mer än en gång att förbipasserande som skulle kela med de gulliga små lammen fick göra marksyning efter närkontakt med Ulrik.

Efter något år måste emellertid baggen bytas ut eftersom det var risk för inavel. Far satte in annons i Nordvästran och en intressent var den danske bohemen och konstnären Jörgen Nash i Drakabygget. Han anlände i taxi och i köket dracks kaffegök med mors nybakta bullar som tilltugg. Under en kortare paus besiktigades Ulrik och när han hade gett far en rejäl blåtira fick han med beröm godkänt. Jörgen ville helst ha Ulrik med sig hem till Drakabygget och min bror som tillfälligt var hemma på besök fick ställa upp som chaufför. Far hade en Renault 6:a med fällbart baksäte. Här stuvades den nu ganska glade konstnären/ köparen in och den lika glade säljaren och chauffören hjälptes åt att lyfta in Ulrik i knät på honom. Det krävdes ett ordentligt danskt livtag för att få honom att sitta kvar men klövarna viftade oroväckande. Att sitta fint ingick inte i baggens utbildning. Han lugnade dock ner sig något när far placerade sig i passagerarstolen och kliade honom bak öronen. Transporten till Drakabygget blev en livfull tillställning där inte minst Ulrik bidrog till muntrationerna. Far stannade kvar för att ytterligare bekräfta affärstransaktionen. Det blev en massa konstiga dryckesvaror som far aldrig tidigare smakat - säkert fina sorter - men ”dom gick ner dom också”. Under festen blev far erbjuden att välja ut ett valfritt konstverk som gåva men han tyckte att ”sånt skit ville han inte ha på väggarna”.

Det var ett klart besked som den jordnära konstnären säkert uppskattade. Att de blev goda vänner fick jag bekräftat ett par år senare när jag lurat med mig far på vernissage på gamla apoteket i byn som Jörgen och Liz bjudit in till. Jörgen höll på med diktläsning när vi anlände. Han avbröt uppläsningen och hälsade den enkelt klädde grovarbetaren/ fåraherden med en stor kram. Finklädda kultursnobbar såg förvånade ut. Far blev generad för den typen av välkomsthälsning förekom inte i hans värld.

Jörgen visade oss personligen runt innan han fortsatte sin uppläsning. När vi åkte hem sa far: ”man kan tycka vad man vill om hans tavlor men han e min själ inte höjfärig”.

Ulriks fortsatta öde känner jag inte till.