Elchocken 
Varje år brukade far köpa ett par gödsvin som fick gå ute och rota i marken fram till hösten, då de blivit lagom slagfärdiga. Han hade byggt ett snyggt litet skjul cirka 75 meter från torpet och inhägnat ett område med elstängsel, det vill säga en tråd ett par decimeter från marken.

Grisarna brukade komma i kontakt med tråden redan när de var små och gick sedan aldrig nära den. Han hade skaffat sig en ny gårdshund, en svart schäfer som fått namnet Leka och som var ungefär årsgammal när han fick hem årets griskull.

Leika såg precis som alla andra schäfrar, respektingivande ut, men var i verkligheten oerhört snäll och vänlig mot alla. Som ett led i introduktionsprogrammet skulle hunden nu presenteras för torpets nya hyresgäster. Far och hunden gick bort till inhägnaden där grisarna höll på att göra sig hemmastadda.

Grisar är av naturen oerhört nyfikna av sig och de blev intresserade av den svarta hunden. Leika var också nyfiken och nalkades försiktigt inhägnaden med nosen först - vädrande. Precis på den elektriska möttes hundnosen och grisarnas trynen.

Effekten blev förödande. Grisarna skrek högan sky och rusade i full fart in i sitt trygga skjul. Hunden tjöt och ylade när hon med svansen mellan benen sprang hem till sin koja. Grisarna trodde att det var hunden som orsakat den oehörda smärtan trynet och de vägrade i fortsättningen att lämna sitt skjul när hunden visade sig ute.

Hunden fick för sig att det var grisarna som orsakat lidandet. När det fanns grisar i inhägnaden gick hon aldrig närmare den än 50 meter. När hon skulle uträtta sina morgonbestyr tittade hon alltid noga efter om det fanns grisar ute innan hon lämnade sin koja.

För grisarna som elchockades blev det ett naturligt slut på hundskräckn vid slakten men för Leika blev grisskräcken ett livslångt lidande. Varje år kom det nya pigga griskultingar, från början obetydligt större än en normal huskatt.

Den stackars hundens rörelsefrihet begränsades. Far tyckte det var genant att hans stora schäfer var rädd för smågrisar.