Gårdshunden Tussi.

Hon anlände till byn som fraktgods på Skåne/Smålandsjärnvägen i en ganska rymlig pappkartong med sugande tidningspapper på botten och med en rejäl vattenskål som färdkost. Det hade säkert varit en skräckfärd från kenneln i Västergötland i den skramlande godsvagnen och det var troligen därför som hon livet igenom var fruktansvärt rädd för buller.

Jag hämtade henne på järnvägsstationen och hon tjöt av lycka när jag tog upp henne ur kartongen. Under hela hemfärden slickade hon mig oavbrutet i ansiktet där hon satt nerstoppad under skjortan. För att ytterligare markera sin glädje kissade hon ner mig två gånger. Det värmde i hjärttrakten att känna sig så uppskattad.

Hon artade sig emellertid väl på det lilla torpet och tilldelades en gårdshunds vanliga arbetsuppgifter under fars sakkunniga ledning. Ett par yngre systrar svarade för lek, bus och kel i väl avvägda proportioner. Själv hade jag flyttat hemifrån och dök bara upp lite då och då under veckosluten men hon verkade inte ha glömt sin välgörare som frälst henne från isoleringscellen vid ankomsten.

Hon blev ordentligt präglad på familjen och accepterade inga närmanden eller inställsamma fysiska kontakter från någon annan. Bagaren och slaktaren som kom i sina varubilar en gång i veckan hade mutat in sig med kakor och köttben så dom slapp bli utskällda och attackerade.
En semestervikarie som blivit dåligt introducerad fick dock en påminnelse om sina skyldigheter genom ett ”vänskapligt” nafs i ena skenbenet.

En gång satt far och ett par andra gubbar i köket och ”pokulerade”. Vad det egentligen innebar har jag inte riktigt klart för mig, men kaffegök ingick i proceduren. Gästerna hade blivit avrådda från att försöka klappa Tussi, men en av dem blev efterhand hundexpert, mer och mer kunnig i takt med att gökarna svaldes. ”Hundar biter inte på tvärs” påpekade han och stack högernäven med lillfinger sidan framåt mot Tussi som låg på sin vanliga plats under kökssoffan.
Det skulle han inte ha gjort. Hunden tog ett stadigt tag om näven och orsakade ett ordentligt köttsår. Blodet sprutade och mor som sökt lugn och ro på andra våningen fick kallas ner för omplåstring. När detta var avklarat fortsatte ”pokulerandet” och ”hundexperten” fick utstå många glåpord vilket störde hans självkänsla. Med en dåres envishet framhöll han att ”hundar biter inte på tvärs” och att den tidigare episoden säkert berodde på att Tussi blivit överraskad.

Han skulle demonstrera ytterligare en gång, nu med vänsternäven. Resultatet uteblev inte. Näven satt fast i hundens gap - ”på tvärs” - den här gången så ordentligt att far fick bända upp käkarna. Kökshanddukar stillade det värsta blodflödet och mor fick lägga ett nytt bandage.
Köket liknade en slaktarbod. Hundexperten fick i fortsättningen dricka sin kaffegök genom att hålla koppen med bägge sina bandagerade händer. Far tog sin hund i försvar genom att erkänna att han nog hade glömt att tala om för den att hundar inte skulle bita ”på tvärs”.

Vid ett annat tillfälle kom jag hem på besök. Jag skulle spela en viktig bandymatch dagen efter. Far och ett par av hans kamrater satt i köket och diskuterade brottning. Det var under Trollhättetungviktaren Bertil Antonssons storhetstid och han hade vunnit en betydelsefull match på fall med en halvnelson, -fast gubbarna trodde det var felstavat i Nordvästran och kallade det ”halvnilsson”. Frågan var hur ”halvnilsson” såg ut.

Brottning var inget man sysslade med i byn, men en av gubbarna, en rörmokare, var invandrad göing och han visste. Nu hade han tyvärr fått ryggskott och kunde inte ställa upp med en praktisk demonstration och en tredje man i köket en 75-årig överviktig skrothandlare ansågs alltför ömtålig. Jag kom således vid precis rätt tillfälle. Köksmattorna rullades ihop och jag fick inta parterrläge.

Under rörmokarens sakkunniga ledning kopplade sedan grepp av far. Det blev både ”halvnilsson” och ”dubbelnilsson” och vi virvlade runt i köket när jag gjorde motstånd så gott jag förmådde. Tussi tassade runt oss likt en brottningsdomare och beskådade eländet säkert oerhört konfunderad över att husse och den som en gång befriat henne från pinan i pappkartongen nu verkade bråka med varandra. För att få slut på det hela bet hon far i vristen.

Förmodligen var det en tillfällighet att det var han och inte jag som blev biten. Det var inget allvarligt sår, men en viss omplåstring krävdes. Fars stolthet fick dock en rejäl blessyr. Det var ju inte precis någon merit att bli biten av sin egen hund. Skrothandlaren räddade situationen genom att säga ”det var en jäkla tur att hon inte bet pågen för då hade du kanske fått spela vänsterback i morgon”. ”Pokulerandet” kunde fortsätta - dock utan brottningsinslag.