En hönas himlafärd 

Under min uppväxt under andra världskriget på ett litet torp hade vi höns. De utgjorde en viktig del i familjeförsörjningen eftersom det var ransoneringstider, dessutom tillhörde äggapengarna enligt gammal hävd hemmafrun.

Frigående höns utvecklar individuella beteenden precis som människor. Den här egenskapen försvinner i stor utsträckning när individerna föses samman i burar eller för människor i tätorter, stora arbetsplatser, skolor eller dylikt. Där gäller det att anpassa sig och göra som alla andra. Det är väl därför som alla original tillhör gången tid.

Den här berättelsen handlar om en speciell höna. Det var omöjligt att hålla henne instängd i hönsgården. På något sätt tog hon sig alltid ut. Vi hittade inga hål eller glipor i nätet trots upprepade kontroller. Vingfjädrarna var hårt klippta på ena vingen för att undvika flykt över nätet - sådana försök resulterade i en kraschlandning efter okontrollerad looping eller roll. Hon tog sig emellertid trots detta ut och in när hon själv bestämde. Hon verkar känna på sig när hon var bevakad för då gick hon snällt omkring bland de andra hönsen, men tittade man bort ett litet ögonblick så - vips var hon ute. När det vankades något gott inne i hönsgården då fanns hon där och i god tid före ”läggdags” så var hon också på plats och bevakade den bästa platsen på sovpinnen, nära tuppen. Hans ”hårdhänta” uppvaktning utsattes hon för oftare än de andra hönsen så hon hade en framstående plats bland våra värphönor.

Äggen lade hon där hon själv bestämde och inte som de mera disciplinerade hönsen i hönshusets reden. Hon hade många hemliga ställen, oftast i en cirka 50 meter lång tät och väl klippt granhäck. Där fanns många småhål för en höna att slinka in i. I den kunde hon förflytta sig långa sträckor utan att synas utifrån.

När det var dags att lägga ägg utförde hon en del invecklade undanmanövrar för att lura eventuella äggspanare innan hon försvann in i grönskan. När det hela var klart lämnade hon häcken från en helt annan plats belåtet kacklande. Vi barn hade som uppgift att leta upp hennes ägg och vi fick någon liten belöning när vi lyckades. Alla försök att styra henne till speciella platser med hjälp av porslinsägg genomskådades. Egentligen skulle hon hamnat i grytan för ohörsamhet, men eftersom hon värpte bra bönade mor för henne.

En dag höll hon som vanligt på med förberedelser inför äggläggning. Hon drog sig mot häcken och hade just besökt mors solsicke- rabatt där hon kunde krafsa fram ett par härliga feta daggmaskar. Hon visste att det var förbjudet och att eventuella iakttagare under höga tjut och schasande brukade ge sig tillkänna. Sen hann hon inte längre.

En okänd kraft tog tag i henne och lyfte henne högt upp i luften. Hon hade fångats av en tromb. Dagens äggspanare berättade att hon virvlat runt i luften med huvudet ibland upp och ibland ner. Hon flaxade och kacklade förtvivlat när hon försvann bort över grannens lada högt över trädtopparna. Vi barn skickades ut på spaning men hittade ingen höna och hon bedömdes som förlorad.

Tre dagar senare dök hon emellertid upp i hönsgården ordentligt tilltufsad. Något hade emellertid förändrats. Hon rymde aldrig mer från hönsgården. Det var till och med omöjligt att få henne att lämna den, inte ens under skördetiden när de andra hönsen fick ströva fritt och plocka i sig spillsäd, tröskavfall och fallfrukt.

Hon var den enda som stannade kvar i hönsgården. Hon var den sista hönan som lämnade hönshuset på morgonen. Hon kontrollerade noga vädret innan hon gick ut. Om det blåste upp när hon var ute sprang hon genast högljutt kacklande in till hönshusets trygghet.

Äggen lade hon väluppfostrat i redet i hönshuset. Hon hade med andra ord blivit en vanlig tråkig höna som helt tappat sin personlighet. Hon hade blivit inföst i skockens gemenskap på ett hårdhänt sätt genom sin himlafärd.

Livet på det lilla torpet hed blivit en aning tråkigare.